Naiv människosyn bakom rymningarna
2019 röstade riksdagen fram ett tillkännagivande från Kristdemokraterna om att straffbelägga rymningsförsök. Men regeringen som skulle ”vända på varenda sten” för att bekämpa kriminaliteten lyfte inte ett finger för att förverkliga det. Alltså kommer den sjuttonåring som för ett år sedan mördade en man med civilkurage på ett gym inte att straffas för rymningen. I skrivande stund är han fortfarande på fri fot tack vare sina tungt beväpnade kriminella vänner som hotade Kriminalvårdens personal. Mördaren hann bara sitta på ungdomsanstalt i en månad innan fritagningen.
Det är ingen som riktigt kan svara på varför man fortfarande inte kriminaliserat rymningar. Annika Noréen, docent i straffrätt, gav en fingervisning i Svenska Dagbladet i samband med en annan uppmärksammad fritagning för en månad sedan:
Hon fortsätter ett resonemang om att man antagit att en kriminalisering nog inte skulle vara så avskräckande och alltså inte minska antalet rymningsförsök. I dessa resonemang avslöjas den svenska synen på brott: man vill egentligen inte straffa, utan bota.
Detta grundar sig i en människosyn som gång på gång och område efter område gett oss problem. Frasen som används för att hantera detta är ”vi har varit naiva”. Men man når sällan ända fram till det konkreta som är att vi haft en naiv syn på människan. Grundantagandet om människans natur visar sig vara att hon innerst inne är god och vill göra rätt.
Det är en utopisk syn som fått inflytande via ideologierna socialism och liberalism och som i allt för hög grad fått prägla vårt samhälle de senaste hundra åren. Innan dess präglades en större del av samhället av en kristen människosyn: människan var god men är fallen i synd och kommer att bete sig därefter även om hon vill väl, därför måste samhället utformas för att kunna hantera det.
Välfärdsbrottsligheten som blivit en kassako för kriminella är ett utmärkt exempel på att man från myndigheters sida förutsatt att människor vill göra rätt för sig. Fram till 2017 krävdes ingen som helst bevisning för att få tillgång till efterlevandepension, ensamkommande flyktingbarn kunde få ut cirka sjuttiotusen kronor i en klumpsumma om de angav att båda föräldrarna dött för två år sedan. Gång på gång visar det sig att man räknad med att folk vill göra rätt.
En dömd brottslig som mördat någon skall avtjäna sitt straff för att kompensera det stora lidande han åsamkat andra, försöker han smita från det är det fullt rimligt att betrakta som ett nytt brott. Det är i sammanhanget irrelevant om detta straff avskräcker andra eller inte, ett samhälle måste också kunna konstatera att syftet med ett straff är just att straffa. Det måste inte gynna personlig mognad eller ha andra positiva bieffekter.
