När är nog för Centern?
När Januariavtalet ingicks lovade Annie Lööf att vara en ”liberal motor” och en ”liberal nagel i ögat” på regeringen. Januariavtalet skulle bli en garant för liberala reformer. När Lööf fick frågan om avtalet i vintras sade hon att hon fortsatt tyckte det var ett bra beslut att ingå avtalet. Det hela kokar ned till en sak, nämligen Lööfs rigida löfte om att aldrig göra sig ”beroende” av Sverigedemokraterna. Men hur mycket är hon och partiet beredd att offra och kompromissa för att hålla fast vid det?
I torsdags skrev vänsterpartisterna Nooshi Dadgostar och Ulla Andersson på Dagens Nyheters debattsida om sina krav för att acceptera nästa budget från sittande regering. Det var flera krav, men ett av kraven som stack ut var att varenda skattesänkning skulle motsvaras av en skattehöjning. Man undrar då hur det känns för ett så kallat liberalt parti att detta är vad man kan behöva kompromissa med. Särskilt lär Lööf otaligt många gånger lyft C-märkta skattesänkningar som en av partiets största framgångar inom ramen för samarbetet med sittande regering.
Vi minns nog alla även rätt färskt turerna kring hyresfrågan vid månadskiftet juni-juli, då Centerpartiet backade från kravet på att genomföra punkt 44 i avtalet efter att Vänsterpartiet tillsammans med oppositionen röstat ned Stefan Löfven. Detta var en stor prestigeförlust för Centerpartiet som hade lyft just förändringar på hyresområdet som en av sina prioriteringar.
Timbro granskar löpande genom sitt initiativ Reformbevakaren Januariavtalet och fann tidigare i somras att majoriteten av punkterna inte genomförts med bara ett år kvar till nästa riksdagsval. Så frågan är hur mycket av en framgång samarbetet är. Särskilt när Centerpartiet förmodligen kunde fått igenom mycket mer av sin politik om hade valt en annan väg.
”Hur mycket mer kommer partiet orka innan bägaren rinner över?”
Moderaterna presenterade exempelvis under sommarens regeringsdrama ett saftigt och utförligt landsbygdspaket till Centerpartiet för att locka över dem. Men centerledningen nobbade Kristerssons utsträckta hand illa kvickt. Samtidigt backar Centerpartiet upp en regering som innehåller det parti med förmodligen mest landsbygdsfientlig politik, Miljöpartiet. Sakpolitiken verkar av det hela döma bli allt mindre viktig för Centerpartiet.
Men utöver sakpolitiken kan man ställa sig frågan varför Centerpartiet tycker det är så viktigt att låta just Löfven styra vidare. Arbetslösheten är rekordhög, vårdköerna växer, dödsskjutningarna ökar, gängkriminaliteten ökar och rån mot barn ökar. Anser partiet att detta inte är av avgörande betydelse, så länge de kan försäkra sig om att Sverigedemokraternas röster inte behövs i deras regeringsunderlag?
Så frågan är, hur mycket är nog för Lööf och hennes parti? Hur mycket mer vänsterpolitik, prestigeförluster och alienation av forna samarbetskollegor tål de innan den sista smärtpunkten passeras? De flesta partier hade förmodligen fått nog vid det här laget.
EVIN BADRNIYA
