När ljusblossen falnar
Hennes klarspråk togs inte väl emot. Stockholms dåvarande stadsbyggnadsborgarråd (S) Roger Mogert tog täten och anklagade henne för att vara främlingsfientlig. Stöket var ju främst i invandrartäta områden. ”Jag har sagt att det finns en främlingsfientlig underton och det står jag för. Det är fokus på förort och invandrarkillar” sade han rakt i hennes ansikte i Aktuellt.
Det officiella Sverige ville inte ha den där verkligheten i knät. Problemet fanns liksom inte. På Bok- och Biblioteksmässan samma år var det en icke-fråga.
Nu slår biblioteken själva larm. Fackförbundet DIK uppdagar en hisnande bild av öppen droghandel och misshandel av besökare och personal. En utveckling som bara blir värre. Värst är det i småstäder och förorter.
På omisskänligt svenskt manér förklarar DIK oroligt att deras medlemmar inte är utbildade för det här. Och att man inte vill att bråkmakare portas för att det strider mot det demokratiska uppdraget. Men kontentan är förstås att Neuding hade rätt hela tiden.
Ett antal år tidigare: det till Sverige helt isolerade fenomenet med apatiska flyktingbarn. Det var ett större och mer utsträckt debatt. Många tyckte att det var konstigt att barn i asylsökande familjer blev apatiska utan att något sådant förekom någon annanstans. Inte minst som en sjuksköterska vittnade om att föräldrarna antog att deras barns apati ökade deras chanser att få stanna i Sverige.
Men på den tiden fick man inte ifrågasätta familjerna. Den som gjorde det var omänsklig, inhuman och… ja. Medier och debattörer såg till att en sådan åsikt helt enkelt inte var okej. Frontfigur för den typen av moraliskt ridderskap var journalisten Gellert Tamas.
Och nu får vi i tidskriften Filters nyutkomna nummer stifta bekantskap med flera av de apatiska barnen som hunnit bli unga vuxna. De förklarar att föräldrarna tvingade dem att spela teater.
De här historierna har en sak gemensamt. Det rör sig om debatter som har förts inom den svenska åsiktskorridorens väggar. Ingredienserna för sådana är vanligtvis förnekelse, misstänkliggörande, emotioner, mobbning och demonstrativt svajande ljusbloss för vad som sägs vara det Goda.
Men korridoren har börjat spricka. Inte minst för att den där obekväma verkligheten som skulle jagas tillbaka in i mörkret av blossen envist återvänder. Och på ett mer obevekligt och hårdhänt sätt än förut.
Ställer man en diagnos över det offentliga svenska själslivet för de närmaste åren har man förmodligen anledning att vara beklämd. Det finns så här långt lite som tyder på ärliga rannsakningar i debatten. Ingen, allra minst Roger Mogert, kommer att be Neuding om ursäkt. Tamas bara fortsätter, och framhärdar att Filters journalistik är en frambesvärjelse av högerextremister.
Det är tystnad respektive aggression. Tyvärr en sannolik bild av hur de där korridormänniskorna kommer att bete sig i spillrorna av deras villkorsväggar för vad som är sant och falskt, gott och ont.
”Jag hade fel och var dessutom oförskämd. Jag ber om ursäkt.” Låt oss ändå spetsa öronen efter sådana friskhetstecken för debatten.
