När skålar vi för globalismen?
Det är en händelse som ser ut som en tanke, att denna nyhet skulle kablas ut över världen i samma skede som Amerikas förste uttalat antiglobalistiske president på mycket länge av allt att döma ser ut att få lämna Vita huset.
Globaliseringens revansch? Nja, i så motto skall man nog ta det sakta i backarna.
För tjugo år sedan hade västvärldens liberaler skålat in en händelse som RCEP som inte bara en ekonomisk framgång utan även en ideologisk. Ännu ett steg mot en friare, öppnare och mer gränslös värld hade utropats. Ännu ett spadtag i den obevekliga undermineringen av auktoritära stater vars växande medelklass skulle komma att kräva liberala reformer och hela världen till slut bli liberal.
En del sådana skålar reses säkert nu också. Men på det stora hela är det nog en mer måttfull attityd som dominerar. Och det är sunt så.
För vi är eller bör vara klokare nu. Vi har sett att ekonomisk frihet inte automatisk leder till politisk dito. I en del fall är det onekligen en positivt deltagande kraft men inte med någon nödvändighet. En bärande del av tanken med att släppa in Kina i den globala gemenskapen och samtidigt godta dess kommunistiska förtryck och gangsteraktiga ekonomiska beteende på den internationella marknaden, var övertygelsen att ekonomisk liberalisering skulle få landet att gradvis demokratiseras. Som av en naturlag.
Idag har vi facit. Det Kina vi har framför oss är istället en ekonomiskt muskulös terrorstat som betraktar ekonomisk framgång inte i termer av folkligt välstånd utan i termer av globala maktambitioner. Vi betalar alla priset.
En annan läxa man bör ha lärt att man inte kan vara hur kall som helst inför alla de arbetstillfällen som klipps av globaliseringens skördetröska. Det är riktiga människoöden bakom de punkter i diagrammet för förlorarbranschen x som nationalekonomen vill flytta över till framtidsbranschen y för att låglönekonkurrensen från utlandet blivit för hård. Reaktionerna på den här ofta alltför bekvämt doktrinära attityden hos de styrande ser vi nu över hela västvärlden.
Vi har – förhoppningsvis – också lärt oss läxan att allt inte bör göras där det är billigast. Allt som har med beredskap att göra bör stanna inom landets gränser. Coronapandemin har till exempel fått upp amerikanska ögon för att nästan all deras antibiotika tillverkas i Kina. Förståeligt nog tänker de ändra på det även om det inte kommer att vara kostnadseffektivt.
Samtidigt, när detta är sagt och begrundat: visst finns det skäl att vara försiktigt positiv RCEP, även om just Kina drar fördelar av det. Det handlar ändå om samma fenomen som fick feniciska handelsflottor att öppna upp hela Medelhavet, och därefter de grekiska rederierna. Fri handel i sig är värt att skåla för.
