När SVT omformar våra minnen
Det finns fog för den oron. Men det finns än mer fog för att gräva djupare i beslutet och se vad det hela är fråga om egentligen.
Först och främst är nyproduktioner av klassiker alltid ett tecken på idéfattigdom. Oavsett vad som påstås och oavsett om det är i Sverige eller i Hollywood. Men det är det minsta problemet i sammanhanget.
Nyproduktionen ingår i SVT:S storsatsning ”Sveriges minne” apropå vilken man på hemsidan förklarar att SVT är ”Sveriges gemensamma minne”. Därefter förklarar programdirektör Eva Beckman att man skall bevara Saltkråkans ”dna” men också att det är ”…helt avgörande att vi hittar nya upphovspersoner och nya berättelser om landet vi lever i”.
Avgörande för vad? För det SVT-uppdrag som närmare sägs beskrivas i en länkad text. Men där beskrivs enbart ett uppdrag SVT påstår sig ha, eller ett Eva Beckman tar sig tolkningsföreträde till. Man satsar på att ”bygga Sveriges minne”. Läsaren får ingen förklaring till varför det är viktigt att göras en modern version av Saltkråkan annat än att man vill ”gjuta nytt liv i klassiker ur vår historia”. Detta efter att med vördnad ha nämnt Ingemar Bergmans filmer, som man dock (ännu) inte avser att modernisera.
”Västerländska samhällen har normalt andra och historiskt framvuxna symbol- och gemenskapshärdar än public service”
Från ledningen på SVT har tidigare förklarats att public service är att betrakta som en slags nationell ”lägereld” kring vilken medborgarna skall kunna samlas. Den metaforen kan man ha synpunkter på. Är det principiellt okomplicerat att ett samhälle har en skattefinansierad lägereld, underförstått samlingspunkt för kollektivt meningsskapande, om den här elden dessutom skall bistå med debatt, samhällsinformation och löpande nyheter?
Västerländska samhällen har normalt andra och historiskt framvuxna symbol- och gemenskapshärdar än public service. Nu skall inte för mycket fästas vid en enskilt framkastad metafor, men i ljuset av den nuvarande satsningen blir SVT:s hela inställning betänklig.
Vad SVT nu säger är att de tillhandahåller ett kollektivt minne. Och att de inte bara är den samlingseld kring vilken berättelser traderas utan att de även tänker forma - och omforma - berättelserna som sådana.
Det här är mer än en lek med ord som någon konsult har trollat fram som textunderlag. Innebörden av SVT:s självuppfattning av att utgöra inte endast ett forum för kollektiva berättelser utan skapa och omforma berättelser konkretiseras nu i form av nyproduktion av nationella klassiker på det att dessa skall vara ”relevanta”. I varje led av de här anspråken har man definitionsföreträde.
Så ja, det finns anledning till oro. Men inte bara för att Saltkråkan vandaliseras. Det finns anledning för att vara orolig för SVT:s själva grundinstinkter.
