När talar vi öppet om Malmös judar?
Det hela summeras i en debattartikel signerad tre företrädare för judiska organisationer i måndagens Expressen. I allt det mörka som frambärs är kanske den mest skakande uppgiften den att skolpersonal uppmanar de judiska eleverna att ”tona ned sin judiska identitet”. Det lär inte framtida historieskrivare i ämnet missa.
Nu är det inte så att lärare och rektorer ogillar något judiskt, de är nog tvärtom måna om att eleverna inte skall råka illa ut. Men det är utifrån ett illa vridet perspektiv.
Grundproblemet är vad alla vet men färre säger rakt ut: att det handlar om en importerad antisemitism, det vill säga en som följt den kraftiga invandringen från Mellanöstern. Den har satt sig särskilt starkt i invandrartäta Malmö och stadens judar får betala priset.
I Sverige tänks just skolan vara den institution som skall informera bort sådana där ideologiska skavanker. Få ställen är ju så impregnerade av värdegrundsretorik. Men verkligheten är en helt annan.
Verkligheten är att många upplever att lärare och skolledare väljer tittar åt ett annat håll när antisemitiska utfall sker. Vilket förmodligen är helt sant. När hörde man talas om att en skola flyttat en elev för att denne trakasserat en jude på skolan?
”Verkligheten är att många upplever att lärare och skolledare väljer tittar åt ett annat håll när antisemitiska utfall sker.”
Det finns gissningsvis två huvudsakliga anledningar till det. Dels opererar lärare inom ramen för det svenska skolväsendets stadfästa idé att auktoritet och sanktioner alltid skall undvikas. Samtal och information tänks vara tillräckligt för allt. Exemplen under senare år på hur Skolinspektionen underkänt även basala försök från lärare att upprätthålla ordning är talande.
Lärarna själva vittnar i rapporten om att de tycker att det är ”obekvämt” att förhålla sig till antisemitismen på skolorna. Det ordet kan ha flera innebörder. Som det svenska klimatet är i dag går det tyvärr inte att utesluta att det är politiskt obekvämt. Rasistanklagelsen ligger som ett hotande moln över snart sagt varje del av svenskt offentligt liv som har en koppling till integrationsproblem. Och vad vi talar om i det här specifika fallet är som sagt ett problem med sin rot i Mellanöstern.
I alla händelser, att det här handlar om just Malmö förvånar inte. Det handlar om den stad där situationen för judar är allra mest trängd. Under senare år har många av dem inte funnit annat råd än att flytta därifrån för att tillvaron blivit omöjlig. Den personliga säkerheten har inte kunnat garanteras. Men frågan måste ställas – hur ser det ut i andra svenska städer? En förutsättningslös kartläggning vore på sin plats.
