Nato har egen tågkarta

Sveriges kommande inträde i försvarsalliansen Nato kommer att göra våra överbelastade järnvägar till ett problem som påverkar fler. Röster höjs nu, vissa med förtvivlan och andra med förhoppning i stämman, för att påtala att något måste göras för att rusta upp rälsen.

I somras uttalade generaldirektören för Trafikverket sådana förhoppningar och nu i dagarna rapporterade Försvarsmakten till regeringen att något måste göras. Försvarsminister Pål Jonsson (M) var snabb på att svara att han delar bilden av att åtgärder krävs för att upprätthålla trovärdigheten i vår avskräckningsförmåga.

Svensk järnväg har länge varit ett sorgebarn. Trafikverkets generaldirektör Roberto Maiorana menade, i samband med intervjun i somras, att SJ egentligen presterar ganska bra i internationell jämförelse. Av det följer att resenärernas klagomål mer handlar om förväntningar än allvarliga brister.

Men underhållet är eftersatt. I många år skar man i den budgeten för att samla till höghastighetsbanor. Hoppet om att Natos behov av att kunna flytta tunga föremål snabbt från Norge till Finland nu skall få fart på flera års underhållsskuld kan dock vara ogrundat.

Försvarsmakten och Nato har egna kartor över Sverige och järnvägsnätet. Deras behov är inte samma som pendlares eller Stockholmsresenärers. Bit för bit har Nordkalotten och Barents hav ökat i strategisk betydelse. Både Finland och Sverige är i slutskedet av förhandlingar med USA för att ge landet rätt att förvara materiel och ha egen tillgång till utvald infrastruktur som hamnar och flygfält. Norge har länge haft amerikanska depåer och utvidgade nyligen sitt avtal med USA.

Uppe i Norrbotten finns också avgörande industrier och energiproducenter vars verksamheter kan påverkas av nya strategiska perspektiv. Det kan finnas värdefulla synergieffekter som man bör titta närmare på om det är norra Sveriges järnvägar som skall förbättras eller byggas ut.

I Baltikum pågår sedan 2018 ett av Europas största järnvägsprojekt, målet är att binda ihop Tallinn med Warszawa. Höghastighetståget har redan retat upp Ryssland som ogillar att det inte går på samma spårvidd som ryska vagnar. Det spelar roll, många forna sovjetländer har den ryska bredden på sin räls vilket underlättar ryska transporter i dessa länder.

Rail Baltica finansieras till stor del av EU. Projektet beräknas kosta 1,1 miljard euro och unionen står för niohundra miljoner euro. Det vittnar om hur viktig integrationen av Baltikum i EU är, deras medborgare skall kunna röra sig smidigt i Europa. Målet är att det skall gå nattåg från Tallinn till Berlin. Men tanken är förstås också att Natotrupperna i Polen snabbt skall kunna flyttas till och befästa de baltiska staterna.

Det är osannolikt att Sverige skulle få medel från EU eller Nato för att förbättra järnvägarna. Men i en tid då strategi blivit viktigare och ekonomi mindre viktigt kan saker förändras. Nato vill se smidiga transporter mellan Norge, Sverige och Finland. Det kan tänkas att det är det Försvarsmakten och försvarsministern också är ute efter, i så fall finns risken att vi andra i Götaland får fortsätta klaga på tågförseningar.