Natoberättelsen börjar nu
Så beslutade riksdagen att Sverige skall ansluta sig till försvarsalliansen Nato. Det var inte ett dramatiskt beslut, dramatiken utspelade sig för ganska exakt ett år sedan när pansarkryssaren Peter Hultqvist i rollen som försvarsminister hade ett par veckor på sig att vända hundraåttio grader i fråga som han investerat mycket spott och spe i att befästa. Till slut, i april, kunde han meddela att det Socialdemokratiska partiet var redo att lägga om kursen.
Onsdagens riksdagsdebatt inför beslutet handlade mer om historieskrivning än om att försöka påverka beslutet. Riksdagsledamoten och tidigare multiministern Morgan Johansson stod för de tunga inläggen i socialdemokraternas krönika. Han började med kung Karl-Johan som till adelns besvikelse påbörjade alliansfriheten och gav ett par nedslag i historien då den var nära på att brytas, och vad detta hade kunnat innebära för svensk del. Mest intressant blev det i formuleringarna om Sveriges världsunika rustning under kalla kriget. Han beskrev det svenska försvarsundret som ”en följd av alliansfriheten”, det är så nära ett erkännande man kan komma.
Men det korrekta är förstås att konstatera att ubåtarna, signalspaningen och femhundrafemtio döda stridsflygare var en förutsättning för alliansfriheten. De högtflygande fraserna (och avtalen under borden) hade varit meningslösa utan den extrema försvars- och offervilja som präglade Sverige under efterkrigstiden. Att hålla reda på hönan och ägget i dessa sammanhang spelar roll, Johansson gick vidare till Palmes kärnvapennedrustning och målade upp femtio år av fred fram till Rysslands krig mot Georgien 2008. Efter det fanns det utrymme för kritik mot Alliansens nedrustning som kunde ställas mot den rödgröna reaktionen på Rysslands olagliga annektering av Krim 2014.
Men därmed hoppade han över ett viktigt kapitel, innan Reinfeldt talade om försvaret som ett särintresse hade Göran Persson redan monterat ned trovärdigheten i det svenska försvaret, och därmed också retoriken om alliansfrihet. Socialdemokraternas historieskrivning har levat på lånad tid sedan dess, och det var därför Hultqvist vände så snabbt i våras.
När de stora partierna är överens i viktiga frågor minskar politikernas intresse för att utkräva ansvar, man har råd att vara försonlig. Men för Sverige och framtiden är det avgörande att vi tar lärdom av dessa något friserade kapitel i historieboken: utan militär förmåga, handlingsalternativ, tvingas vi acceptera andras agerande. Den som vill tumma på försvaret måste kunna motivera det inte bara utifrån rådande situation utan även utifrån scenarion som kan uppstå oväntat och med kort varsel.
Det är oförsiktigt att förlita sig på att Natos mål för medlemmarnas militära kapacitet skall vara nog för att hålla Sverige med ett tillräckligt stort försvar. Säkerheten kommer förstås främst ur samarbetets tvingande solidaritet. Men det är avgörande att vi fortsätter att tänka själva.
