Navet Libyen

Ledare Artikeln publicerades

Inbördeskriget i Libyen påverkar händelser långt utanför landets gränser.

Söndagens toppmöte i Berlin innebar ett steg framåt för situationen i inbördeskrigets Libyen. Regeringschefer för länderna i FN:s säkerhetsråd hade sammankallats med kort varsel för att rädda det elduppehåll som just nu råder mellan de olika parterna som gör anspråk på makten i landet. Det ser man ut att ha lyckats med.

Anledningen till det resoluta agerande får sägas vara hotet från Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan som i förra veckan än en gång beslöt att situationen i Libyen bäst kan avhjälpas med turkisk militär intervention. De flesta andra aktörer, inklusive Ryssland, inser hur allvarligt det skulle förvärra en redan komplex och våldsam situation. Alltså möttes man i Berlin.

Hoppet är att läget i Libyen skall stabiliseras och att vapenvilan skall kunna leda till en fredlig lösning. De senaste veckorna har mediala blickar åter vänts mot flyktingsmugglingen från landet till Europa. Bland annat rapporteras att man nu stoppat båtar med libyska medborgare på flykt, något som tidigare hört till ovanligheterna. 2019 tog Italien emot hälften så många migranter som året innan då drygt tjugotusen gjorde den farliga resan över Medelhavet. Vilket i sin tur var en femtedel av antalet 2016.

EU har arbetat hårt för att lösa situationen. Många av de som rest från Libyen kommer från sydligare afrikanska länder som bara undantagsvis präglas av konflikter och förföljelser, samtidigt som flyktingsmugglingen skördat många människoliv och miljardindustrin gött inbördeskriget i Libyen. Under januari rapporterades dock att även de drygt tre miljarder som EU investerat i att Libyen skall agera mot flyktingsmugglingen till stora delar gått till korruption, smugglare och kampen om makten i Libyen. En del av pengarna har dock inneburit att cirka femtusen gambier kunnat återvända från migrantläger i Libyen till sitt hemland.

Förhoppningsvis innebär sådana rapporter att EU och FN kan minska de ekonomiska insatserna i konflikten och istället förstärka incitamenten för en fredlig lösning.

För EU:s del är migrantfrågan avgörande. Många av de som tar hjälp av smugglare i Libyen saknar asylskäl. EU-kommissionen uppskattade i höstas att åttio procent av de som korsar Medelhavet inte kommer att kunna få uppehållstillstånd med asylskäl som grund. Det innebär dock stora resurser för europeiska rättsstater att utreda och konstatera detta och risken för att personerna avviker är överhängande. Den beroendeställning som dessa människor ofta hamnar i när de landar i skuggsamhället utnyttjas med regelbundenhet till brottslighet och våldsdåd.

Situationen i Libyen behöver alltså lösas. Turkiets ambitioner har på ett oväntat sätt bidragit till att belysa detta. I ett längre perspektiv är det svårt att se att EU skulle kunna minska sitt engagemang i regionen.