Nej, det handlar inte om frihet
Det rör på sig i riksdagen i känsliga frågor som rör livets början och slutskede. I kammaren finns nu, rapporterar Ekot, en bred majoritet för att helt tillåta medicinska aborter i hemmet, samtidigt så formas nya allianser mellan ledamöter från olika partier med krav på en som det heter förutsättningslös utredning om att tillåta dödshjälp i Sverige.
Debatten karaktäriseras av ett slags nyspråk. Hemabort ses av Moderaterna som ”en frihetsfråga”. Den valfrihet som är värd att slåss för i andra sammanhang när det gäller exempelvis val av olika medicinska utförare kopplas nu till en specifik behandlingsmetod.
Det är att blanda äpplen och päron. Att kvinnan som får tabletter för att genomföra en hemabort bland annat slipper för många mindre trevliga besök på ett sjukhus kan för många vara en fördel. Men perspektivet vittnar också om att omsorgsdimensionen om kvinnan blivit svagare i valfrihetens namn. Vilket stöd ges kvinnan som hämtar ut tabletterna på ett apotek? Hur garanteras att kvinnan inte är ensam när tabletterna intas? Och hur påverkar denna nya version av hemaborterna män som har ett intresse av att abort ska vara så enkel som möjligt för kvinnan?
Valfrihets och rättighetsperspektivet saknar också stöd i andan i den abortlagstiftning i Sverige som är värd att försvara i dess helhet. Den är helt integrerad i hälso- och sjukvårdslagen. Ska man läsa noggrant står det inget om ”rätt till abort”. Vård ges efter behov i Sverige vilket i lagen uttrycks av att landstingen ”får utföra” aborter. Och när lagen skrevs ville man kanske också undvika att föra in aborter i någon rättighetsstadga. Däremot underströks läkarens ansvar för den medicinska behandlingen - ett värde som undergrävs med helt medicinska hemaborter.
Detta synes vara ett mönster. I fråga om dödshjälp talas det också om ett rättighetsperspektiv - dock inte rätt till liv - som annars lyser med sin frånvaro i den medicinska tradition som svensk sjukvård bedrivs i.
Det finns inget rakt svar på vad en liberal, eller konservativ eller kristen inställning i frågan är. Här finns olika traditioner och olika svar. Att utifrån den debatt som förs i dag om dödshjälp förändrar synen på läkarens och vårdens roll står dock helt klart. Den som förordar dödshjälp har dock att svara på hur den kan förenas med värden såsom ”vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” eller hur eutanasi är förenlig med en nollvision när det gäller suicid.
En aspekt som sällan kommer upp är att läkarrollen samtidigt är under ständigt tryck när sjukvårdens organisation förändrats. I Respons 2/21 ställde Johan Frostegård frågan hur om besparingar och strukturer som givit läkaren en mer perifer roll samtidigt kan leda till att en ”lönsam” dödshjälp blir vanligare. Det är möjligen att ha en för negativ syn på läkaretiken, men det går inte att bortse från perspektivet. Enligt denna logik går en för långt gången marknadisering av sjukvården hand i hand med dödshjälp.
När en grupp vill driva igenom kontroversiella förändringar sägs ofta, som i denna fråga, att en förutsättningslös utredning ska initieras. Men ingen utredning är förutsättningslös. Den tillsätts för ett ändamål. Den har direktiv som visar målet som utredaren ska visa vägen till.
Och därför gör Lena Hallengren rätt som trots ett parlamentariskt tryck väljer att inte tillsätta någon utredning i fråga.
