Ökad inblandning från politiken
Reduktionsplikten gör alltså come back. Det var inte så länge sedan regeringen avskaffade den, eller snarare, minskade den till minimum. I bakgrunden finns förstås EU som sätter gränser för vad man får och inte får göra. Det är idag svårt att komma åt bränsle som inte blandats ut med en viss mängd etanol.
Regeringen höjer inblandningen av biobränsle från drygt sex procent till tio. Samtidigt sänker man drivmedelsskatten för att priset på bränsle inte skall sticka iväg. Anledningen till att man vågar göra det är att produktionskapaciteten för biodrivmedel i EU nu har ökat.
Ett av problemen med reduktionsplikten var att den rödgröna regeringen krävde att Sverige skulle vara först med det senaste, vi skulle vara bäst i klassen. Man satte nivån till trettio procent biodrivmedel inblandat i dieseln. Det gjorde att vi behövde köpa väldigt stor andel av den biodiesel som fanns tillgänglig på marknaden. Samtidigt följde andra, och större, EU-länder efter i långsammare takt.
Det innebar, och innebär fortfarande, att efterfrågan kommer att öka. Den avgörande frågan nu är om Tidö-regeringen gjort rätt bedömning av produktionskapaciteten. Det finns förstås inga garantier för priser, varken bränslepriser, elpriser eller bostadspriser. Marknaden hittar prisnivåerna. Men i detta fall har politik en mycket påtaglig påverkan på marknaden, och det är också därför som politiken spekulerar i prisnivåerna.
Har regeringen gjort en riktig bedömning, alltså om efterfrågan och produktionskapacitet utvecklas i samma takt, kan inblandningen ökas utan större påverkan på priset. Men det är osannolikt att det skulle ske så smidigt, det är troligare att priserna kommer att studsa uppåt (men aldrig nedåt).
En begränsande faktor för produktionskapaciteten är landanvändning. EU förbereder lagstiftning för att underlätta produktion av biodrivmedel på jordbruksmark. Det krävs inte mycket för att inse att det bygger in konflikter i systemet. Det är dumt om mat och bränsle konkurrerar med varandra.
I det korta perspektivet kan det vara en okej avvägning. Skattesänkningen på drivmedel beräknas kosta tre miljarder kronor, det blir pengar som istället går till företag som levererar biobränslen. Och Sverige går in i en jämnare takt med övriga EU, samtidigt som våra utsläpp minskas. Det är en avvägning man kan göra även om man inte i grund och botten tror på reduktionsplikten.
Och i politiken ser man allt för sällan denna typ av avvägning. En rödgrön regering skulle aldrig göra en växling på detta vis. På den sidan av politiken ser man höjda bränslepriser som något positivt. I Tidö-regeringens upplägg får alla lite av något.
Högerregeringen är alltså bättre än en motsvarande vänsterregering. Men skall det vara måttstocken? Klimatåtaganden som Sverige har gjort behöver hedras. Men en borgerlig regering måste också se till långsiktigt hållbara lösningar. Inblandningen av biodrivmedel är en politiskt styrd bransch med synliga målkonflikter. Det är välkommet med lägre skatter, men det finns mer träffsäkra sådana.
