Okej när vänstern kränker
En av den unga vänsterns retoriska begåvningar, Ali Esbati, vräker enligt Dagens Nyheter (18/1) i skrift ur sig följande otidighet mot programmets journalistiske fixstjärna: "Fuck you, Janne Testosteron Josefsson. Fuck you very much".
Att man heller inte får skämta med den svenska proggvänstern ostraffat blev de unga herrarna i sånggruppen Last call varse då de för några år sedan var en del av underhållningen vid Lunds universitets traditionella promotionsmiddag. Då gruppen oskyldigt och på studentikost vis framförde ett nummer med bäring på proggrocken, rusade feministen Tiina Rosenberg fram till scenen och gastade: hur vågar ni trampa på vänsterrörelsen samt utslungade ett trefaldigt "fuck you" (Sydsvenskan 2/7 2008).
Universitetsledningen reagerade med flat tal om att det ska vara högt i tak vid ett universitet. Men sedan vilken tidpunkt innefattar detta akademiska ideal med självklarhet rätten att göra vulgära utfall mot medmänniskor av annan åsikt?
Tillåt mig att tvivla på att reaktionen blivit densamma om, låt oss säga, en manlig konservativ teolog hade uppträtt på detta oborstade och kränkande sätt mot ett band med unga tjejer som tagit sig friheten att skoja lite, eller rent av göra något betydligt värre, med en bild av Frälsaren.
Eller jämför för all del med de spaltkilometer som, inte utan rätt, skrivits om infantila och översittaraktiga sverigedemokratiska järnrörspojkars sätt att uttrycka sig om då de är på fyllan. Kommunikation av grottmänniskoslag bedöms i svensk offentlighet uppenbart med olika måttstockar.
I likhet med vad som är fallet med politiskt motiverad stenkastning, kunde man tillägga.
Nu kan det ju invändas att man inte ska dra några växlar på ett par utfall av det citerade slaget. Emellertid finns det ett uppenbart sammanhang att anknyta dessa oanständigheter till.
Den förre 68-aktivisten och VPK-politikern Anders Westberg skriver i boken Det röda Lund självkritiskt på följande sätt om hur man såg på respekten för oliktänkande på den tid då ytterkantsvänstern var som starkast: "För oss var yttrandefriheten en självklarhet - för oss själva. Men inte något som vi ansåg vara en självklar rätt för våra motståndare. Det var ju vi som hade rätt, det var vi som hade sanningen. Men de som stod för motsatt uppfattning var ju antirevolutionära och skadliga och hade förvisso ingen självklar rätt att föra fram sina åsikter. Om vi fick bestämma."
Tack och lov fick de inte det.
