Annons

Otryggheten är på riktigt

Alternativet till alarmism inom kriminalpolitiken kan inte vara enfald.
Ledare • Publicerad 12 juni 2018
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.
Sverige upplever en ny typ av otrygghet som måste stävjas.
Sverige upplever en ny typ av otrygghet som måste stävjas.Foto: JONAS EKSTRÖMER / TT

Efter att ha läst professor emeritus i kriminologi Henrik Thams debattartikel i gårdagens Svenska Dagbladet är det svårt att veta var man skall börja. Att politiker överdriver sin jakt på kriminella, och snart är på väg att helt upphäva humaniteten i kriminalpolitiken, är det övergripande budskapet.

Trots att våldet, återfallen och oron att utsättas för brott minskar handlar den offentliga debatten om gängrelaterade mord, ökningen av våldtäkter och organiserad brottslighet, menar Tham. Varför det skulle vara underligt att den offentliga debatten huvudsakligen handlar om det som går dåligt och behöver bli bättre övergår dock åtminstone denna skribents förstånd. Att oron för brottslighet ökar i Sverige är dessutom ett faktum som Brottsförebyggande rådets (Brå) Nationella trygghetsundersökningen har bekräftat gång på gång.

Annons

Utan att det faktiskt uttalas handlar den kriminalpolitiska debatten egentligen om invandring och invandrare, menar Tham. ”Det förefaller nästan som om etniska svenskar har upphört att begå brott” – fastän det ”förstås” inte finns några undersökningar som visar de asylsökandes del av sexualbrott. Det stämmer att någon sådan studie inte har genomförts i Sverige nyligen. Den senaste studien från Brå är från år 2005 och visar en kraftig överrepresentation av första och andra generationens invandrare i fråga om våldsbrott – särskilt sexualbrott. En nyare offentlig studie genomförd i tyska delstaten Niedersachsen har också visat att migration påverkar våldsbrottsligheten genom att driva den uppåt. Justitieminister Morgan Johansson har avfärdat behovet av en sådan undersökning i Sverige.

Detta samband förnekas i artikeln. Där Tham faktiskt ser ett samband, däremot, är mellan ökningen av sexualbrott och artiklar i media och uttalanden av partiledare om sexuella övergrepp, brott och otrygghet. Anmälda sexualbrott ökar alltså för att politiker och journalister talar om brottsligheten – eftersom det sker samtidigt. ”Dessa artiklar ökar tydligt samma år som asylinvandringen.” Det kanske vore på sin plats att lägga till en statistisk grundkurs på kriminologiska institutionen? Vem som helst borde kunna förstå att orsak och verkan inte ser ut på det sätt som professorn antyder.

Slutklämmen är väntad: ”Frågan är då om kritiken från politiker och media undergräver förtroendet för institutioner som är centrala för att upprätthålla tillit i samhället. Detta tillsammans med den alarmistiska beskrivningen av brottsligheten skulle då bidra till den oro för brott i befolkningen som politikerna säger sig vilja bekämpa.” Men är det verkligen frågan? När dödsskjutningar har blivit ett vardagsord och poliser runt om i landet själva slår larm om att läget är extremt ansträngt? Med den logiken skulle gårdagens utspel från Moderaterna med förslag för att stävja gängkriminaliteten snarare medverka till än motverka problemet.

Den kriminalpolitiska debatten bör naturligtvis inte präglas av överdrifter, och det finns en poäng i att stanna upp och tänka till när alla springer åt samma håll. Faktum är dock att Sverige upplever en ny typ av otrygghet som måste stävjas. Det görs inte med alarmism – men heller inte med enfald.

Catarina Kärkkäinen
Annons
Annons
Annons
Annons