På Studio Ett intet nytt

Ledare Artikeln publicerades
Det finns en kompletterande bild
Foto:Raoul Wallenberg/TT
Det finns en kompletterande bild

Efter min förra ledare om P1:s Studio Ett:s enögda behandling av antisemitismen i Sverige förra onsdagen blev jag uppringd av en läsare. Han hade under en tid uppmärksammat rapporteringen av övergrepp mot judar i Malmö och förbluffats över att högerextremismen var så pass omfattande. Ända tills han förstod att det handlade om flyktinginvandrade muslimer. Den biten fanns inte med i nyhetsförmedlingen.

Jag har också fått mig till livs protesten att programmet ifråga minsann även påannonserade fenomenet rasism. Visst är det så. Och var och en kan själv höra att Göran Rosenberg snabbt krokar upp ämnet på antisemitism. Och den som inte tycker att frågan om Mellanösterns antisemitiska och till oss importerade traditioner är av så stor betydelse i det sammanhanget får väl tycka så och somna med det.

Hur som, i måndags var det dags igen. Studio Ett: Håller antisemitismen på att bli mer rumsren i Sverige? Det är en bra och angelägen fråga. Men redaktionen lyckas kirurgiskt skära ämnet kring den allra senaste tidens två exempel på offentligt judehat: En nazist som lägger ut texten i Hallandsposten och en Sverigedemokratisk riksdagsledamot som förklarar att hon tycker att Bonniers grepp över media måste brytas. Antisemitism där den officiellt hör hemma – hos extremhögern.

Som för att resa skyddsvallar kring bildsättningen är författaren Hédi Fried som själv överlevde Förintelsen inbjuden. Hon har skrivit en debattartikel i samma anda där hon ritar upp ett högerextremistiskt präglat stämningsläge under vilket Sverige sakta vaggar mot ett nytt trettiotal.

Detta sikte mot trettiotalet hålls hårt fast av programledaren: Vår tystnad och vår historielöshet befordrar utvecklingen mot en bekant nygammal fascistisk tid.

Här är förstås en given invändning att vi inte främst möter en cyklisk antisemitism utan en helt ny sådan, kommen i spåren av flyktingströmmarna från Mellanöstern. Och att Fried med all respekt för hennes personliga erfarenheter verkar vara oinsatt i omfattningen av denna. Malmös judar är däremot i högsta grad insatta. Så pass att de flyttar från staden. Men kring detta, ens som kompletterande fenomen, kläcks i samtalet inte en tanke.

Till och med den andre gästen Håkan Holmberg, tidigare ordförande för SKMA, Svenska kommittén mot antisemitism, underkastar sig perspektivet och understryker att nittiotalets grövsta antisemitiska exempel, den skandalösa Radio Islam, inte hade ett dugg (!) med Islam att göra. Lyssnaren lämnas att själv klura ut om Radio Islam istället var en slags förklädd nazistisk radiostation eller vad det egentligen handlade om. Att det just var ett exempel på antisemitism med rötter i Mellanöstern var ingen faktauppgift som hade i studion att göra.

I svensk offentlighet har vi inte erfarenheter av denna nya antisemitism och därför är den svår att hantera intellektuellt. Men det ger inte Studio Ett rätt att låtsas som om den inte finns. Och definitivt inte rätt att konstruera ett slags alternativt historiedrama vi tänks förhålla oss inom för att slippa konfrontationen.

Och nej, det handlar inte om att högerns antisemitism inte existerar, det gör den. Och det handlar inte om att peka finger åt svenska muslimer varav merparten förstås inte har med detta att göra. Det handlar om just det Studio Ett påstår att det bör handla om: att inte vända bort blicken och låtsas som om det som pågår inte pågår.

Där framträder Studio Ett alltmer som en del av problemet snarare än lösningen.