Paolo Roberto och Lena Andersson i samma "skämt"

I tisdagens Kulturnyheterna på SVT hade man ett litet kuttrigt inslag om hur riskabelt det kan vara att låta vilka böcker som helst synas i bokhyllan där hemma. ”Det är väl inte alla som funderar, curerar och rensar ut Fifty shades of grey eller Paolo Robertos träningsbibel så fort det nalkas finbesök”, förklarades det. Varefter det gavs ett exempel där en besökare upptäcker en bok i hyllan som kräver ”konfrontation”.

Ledare • Publicerad fredag 15:23 • Uppdaterad fredag 18:02

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Inslaget kan tyckas harmlöst och gjort med glimten i ögat och det är nog precis vad Kulturnyheterna tycker. Men det där förgivettagandet väcker onekligen frågor. Varför skall man generas över en träningshandbok? Det skall man nog inte. Man tänks generas över något som har med Paolo Roberto att göra. En hållning som i sin tur underförstår att den förkrossande ekonomiska och sociala stigmatisering som drabbade honom stod i rimlig proportion till hans bordellbesök. Och att stigmat alltjämt bör ligga över privatpersonen och public service- avgiftbetalaren Roberto.

Det är man fri att tycka. Men är det opartiskt och objektivt av public service att utgå från det? Vilka andra författares vandel anser Kulturnyheterna vara av den arten att man skall skämmas över deras böcker?

Samma fråga kan förstås ställas till bibliotekarierna i folkbiblioteket i Högsbo. De som deklarerade att de just hade gallrat ut titlar och förevisade en pedagogisk bild på Instagram på just Lena Anderssons böcker.

I Anderssons fall handlade det inte direkt om vandel men förstås om hennes åsikter eftersom utgallringen skedde i direkt samband med kritiken mot Anderssons krönika om föräldraansvar i Svenska Dagbladet.

Bibliotekets chef, ställd mot väggen, lyckas på en och samma gång vifta bort det som ett skämt och hävda att det är ett inlägg i samhällsdebatten. För delta i debatten, det är man tydlig med att man vill.

Men ett bibliotek är en offentlig institution. Varifrån kommer mandatet till den åsikt man torgför i debatten? Omröstning bland personalen? Kultur- och fritidsnämnden? Bibliotekschefen själv?

”Varifrån kommer mandatet till den åsikt man torgför i debatten?”

Lena Andersson förläggare har förståeligt nog blivit förbannad och krävt rättarting. Och biblioteket har fått så mycket kritik att det nog inte gör om det. Men det olustiga är inte så mycket tilltaget i sig som det mönster det lätt sätts i.

Det behöver inte tvunget handla om vänstervridning. Men det är inte svårt att åtminstone föreställa sig den aktivistsjuka som handlar om att ”hänga med” i samhället. Att vara ”delaktig”, ”påverka”, ”bekräfta” och ”vara engagerad” i debatten. Sådant som, om det sätter sig i väggarna även på skattefinansierade institutioner, undergräver omdömet. Den opinionsströmning som ligger närmast chefernas hjärtan blir den som oreflekterat tas för given.

Varken personalen på public service eller på landets bibliotek är förstås ämbetsmän i substantiell bemärkelse. Men de utövar någonstans en form av offentlig makt. Neutralitetskraven är uppställda av en anledning. Vi betackar oss för all ”delaktighet” utöver vad som är tjänstepliktigt.