Politisk pluralism i kulturlivet?

Armslängds avstånd. Kanske det mest omstridda av alla politiska begrepp som uppstått i kölvattnet av Tidöavtalet. Politiken skall hålla armslängds avstånd till kulturen. Sverigedemokraterna är benägna att tolka det som att kulturinstitutionerna inte skall ha krav på sig att sträva efter politiska mål, sådana som genusaspekter och identitetspolitik. Vänstern är benägna att tolka det som att kulturen inte skall behöva omfamna något som, tja… Sverigedemokraterna gillar.

Ledare • Publicerad 1 juni 2023

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

I den senare andan om än inte uttalat, skrider nu Poeterna Merima Dizdarević, Athena Farrokhzad och Burcu Sahin till verket med att författa ett ”poetiskt motavtal” till Tidöavtalet. I tidskriften Lyrikvännens kommande nummer kommer dikten ”Ööööverenskommelse för Sverige” att publiceras. I ett pressmeddelande skriver Farrokhzad att: ”Tidöavtalet är ett 60-sidigt byråkratiskt dokument som de flesta människor troligtvis inte kommer att läsa i sin helhet. Jag hoppas att vårt avtal tillgängliggör en del av innehållets allvar, samtidigt som det fungerar som en karnevalisk motskrift som många kan tänka sig att skriva under på.”

Det där står dem fullkomligt fritt att göra. Inte för att verkshöjden brukar bli hisnande stor när kultur brukas för politisk opinionsbildning, men det är ju Lyrikvännens sak.

Annons

Samma dag pressmeddelandet landar rapporterar Sveriges radio att Jönköpings läns museum öppnar en utställning som är en slags protest mot Tidöavtalets passus om införandet av en kulturkanon i Sverige. Museets utställningskommissarie (passande titel av allt att döma) påstår förstås att det handlar om att ”väcka frågor” och ”medvetandegöra för- och nackdelar” och så vidare med det kodspråk som används när man vill underminera något. Sveriges radio försöker inte ens göra en hemlighet av att kommissarien inte gillar kanon.

Vänsterns dominans i kulturlivet är totalFoto: Stian Lysberg Solum

Men ingen tvingar honom. Och som villkoren är står det honom fritt att begagna sig av sitt museum för att driva sin ståndpunkt.

”Var fanns dikterna i Lyrikvännen som kritiserade decemberöverenskommelsen?”

Inget av det här skulle vara ett problem om kulturlivet var politiskt mångsidigt. Men det är det uppenbart inte. Det är en lika kvävande vänsterdominans som det varit sedan sjuttiotalet.

Var fanns dikterna i Lyrikvännen som kritiserade decemberöverenskommelsen? Eller Stefan Lövfens hemliga avtal med Vänsterpartiet? Det som fanns nedskrivet på en lapp som ingen skulle få se? Såg vi några muséer djupdyka i Magdalena Anderssons köp av Amineh Kakabavehs riksdagsröst? Såvitt man vet var det ingen utställningskommissarie som ville ”väcka frågor” om den spännande dynamiken mellan nationell identitet och politisk lojalitet.

För några år sedan vågade en tapper kulturskribent efterlysa borgerliga kulturyttringar, åtminstone som omväxling till all vänstermarinering. Vore det till exempel inte uppfriskande med en kristdemokratiskt färgad teatergrupp som drev med feminismen? Det är ju inte så att saknas material. Han fick förstås mothugg och debatten dog.

Politiker skall självklart inte styra innehållet i kulturen. Men debatten blir onekligen skev om utgångspunkten är att kulturlivet som sådant är opolitiskt, eller till och med politiskt balanserat. Det är det inte. Men vad man kan göra åt det, det vete fåglarna.