Pressens kris kan bli demokratins

Tidningskrisen har blivit allt mer uppenbar i Sverige de senaste månaderna. Efter krav på omställningsstöd skrev i går kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth om sin syn på det statliga presstödet (DN Debatt).

Adelsohn Liljeroth pekar liksom nästan alla andra debattörer ut digitaliseringen och internet som orsaken till tidningskrisen. Det är en missuppfattning. När tidningarna började bygga sajter och lägga ut material på nätet hade de nämligen ett val. De kunde ha valt att ta betalt för sin produkt, och då hade vi sannolikt haft en helt annan situation i dag.

Men nu gjorde svensk dagspress det strategiska felvalet att vräka ut sin produkt gratis på nätet. Eftersom det är mycket svårt att plötsligt börja ta betalt för något som människor har vant sig vid att få gratis sitter man där man sitter.

Samtidigt är det lätt att förstå varför tidningarna gjorde en sådan strategisk missbedömning. Det ligger i dagspressens natur att vara populistisk, att ha ett öra mot rälsen och ett blött finger i luften och ”hänga med sin samtid”. Och samtiden då, när tidningarna etablerade sig på nätet, tillhörde piratideologin och deras "information belongs to the people”. Tidningarna hånade musik- och filmbranschen för att de försvarade upphovsrätten gentemot fildelarna. Själva behövde tidningarna inte bekymra sig för fildelare, eftersom man slumpade bort sin upphovsrätt genom gratisutdelningen.

Populism och anpasslighet har alltså lett dagspressen fram till dagens kris. När tidningarna själva har gjort sig irrelevanta för läsarna (åtminstone är läsarna inte beredda att betala) har kulturministern helt rätt i att det inte är statens (skattebetalarnas) uppgift att hålla mediekoncerner under armarna, eller att skapa en marknad för dagstidningar.

Samtidigt är kulturministern naiv. Hon skriver att det ”finns fler informationskällor”, att läsarna ”vänder sig till digitala kanaler” och att informationsutbytet över nätet ”exploderar”. Men nästan allt som delas, kommenteras och diskuteras i dessa digitala kanaler kommer från början från en avlönad journalist. Bloggar och ”medborgarjournalistik” är fantastiska medier för vidare diskussioner och fördjupningar, men de står väldigt sällan för egna, unika nyheter.

Förklaringen är enkel. Den som har ett heltidsjobb och bloggar på sin fritid har inte tid och möjlighet till det dagliga diariegrävande, tipskollande, mötesbevakande, rundringande och dokumentläsande som är den avlönade journalistens vardag och som leder till de unika nyheterna. Tron att de ”digitala kanalerna” på något magiskt vis ska ersätta det journalistiska fotarbetet om/när det inte längre finns avlönade journalister på svenska dagstidningar är naiv och okunnig.

För den som följer platsannonserna för ”journalister, författare, informatörer m. fl” är det lätt att se vad som kommer i stället. I samma takt som efterfrågan på journalister faller, ökar nämligen efterfrågan på informatörer och kommunikatörer. Både den offentliga och den privata sektorn svämmar över av före detta journalister som har bytt ut granskandet och grävandet mot att informera, kommunicera och ”sälja in” det budskap som arbetsgivaren vill ha ut till allmänheten.

Men behöver varken vara marxist eller dysterkvist för att oroa sig för vad denna utveckling innebär för demokratin.