Räds ej nostalgin

”Jag längtar efter en enklare tid”. Så suckar den till åren komna änkegrevinnan Violet Crawley nostalgiskt och vemodigt i serien Downton Abbey, som utspelar sig i tiden för första världskriget – ett förändringens tidevarv.

Omvälvande samhällsförändringar pågår fortfarande för fullt. Det gäller både Sverige liksom världen i övrigt. Att sia om vart det hela kommer leda är vanskligt.

Längtan efter det förgångna ­– eller rättare sagt, de positiva aspekter av det förgångna som gått förlorade – är något som på olika sätt går igen i stora delar av det gångna årtiondets kultur.

Se bara på modets inspiration från 1900-talets årtionden. Eller något så simpelt som att både skägg och fluga har gjort en återkomst. Äldre musik står sig stark. I data- och tv-spelsvärlden vurmas det för retro-produkter av alla de slag.

Vad gäller film och tv-serier görs det uppföljare till gamla klassiker, och nyinspelningar av gamla verk från 70- och 80-talen. Inte minst skapas det nya serier och filmer som utspelar sig på 80-talet och spelar starkt på minnet av, eller föreställningarna om, den eran. Som ”Stranger Things” på Netflix, en kavalkad av referenser till 80-talskultur.

Inte bara de äldre generationerna tilltalas av detta, utan i lika hög grad de yngre. Det finns till och med ett begrepp för nostalgin för något man aldrig upplevt: anemoia.

Kanske kan man avfärda det hela som att alla har gått och blivit nördar. Men det går att i kulturens drömmande till det förgångna ana tecknen på samhällsoro. Den postmoderna filosofen Jaqcues Derrida lanserade på 90-talet begreppet hauntologi, ”hemsökologi”, som har kommit att användas för att beskriva människors längtan efter en förlorad framtid, vilket yttrar sig i just en kulturell dragning till det förflutna.

Något saknas oss, något från förr har gått förlorat, och därmed också den framtid man förr vågade tro på. Mitt i allt välstånd och all frihet upplevs någon form av stagnation. Under längre tid har det i samhället fattats något som ger livet en större mening och binder samman människor med varandra. Även om kalla kriget tog slut och kommunismen förlorade ser man inte det skimrande ”historiens slut” som det talades om på 90-talet. Istället märker man hur otryggheten ökar, jobben flyttar till Kina, bygder avfolkas, och hur den kulturella och politiska distansen mellan stad och land ökar.

Etablissemanget har i stort inte lyckats förstå eller svara på detta tillstånd – delvis eftersom den styrande samhällseliten i mångt och mycket inte har drabbats av förändringarna på samma sätt. Istället för att lyssna till suckarna från verklighetens folk har mycken politisk kraft lags på progressiva experiment som identitetspolitik, kvotering, och genusteorier. Och ändå blir folk förvånade över att Sverigedemokraterna, Donald Trump och Boris Johnson skördar seger efter seger.

En del gör det lätt för sig och avfärdar nostalgin som blott en verklighetsflykt, ett romantiserande av dåtiden. Det är att inte ta människors känslor, farhågor och förhoppningar på allvar.

I grunden är nostalgin sund. Den är ett slags diagnos över vad som är fel med vår tid, och pekar hän mot lösningarna. Det vore klokt att lyssna till denna röst.