Ropa inte extremist
Förutsägbart nog kretsade återigen mycket av det som sades av flera av partiledarna om denna ständigt återkommande föreställning om en ödeskamp för Europas framtid, med progressiva socialdemokrater och miljöpartister på ena sidan och konservativa samt högerpopulister på den andra. Vågar de inte tala om sin egen politik?
Två frågor betraktar väljarna som de viktigaste under detta val: klimatet och migrationen. Det var trångt runt köttgrytan när partiledarna skulle signalera hur dedikerade de är i klimatfrågan. Färre var det, besynnerligt nog, som hade något att komma med när det gällde migrationspolitiken.
Just migrationspolitiken är ett av de främsta skälen till att olika typer av populistiska partier har fått väljarnas stöd de senaste åren, såväl i Sverige som i övriga Europa. Och högerpopulisterna ville ju snart sagt varje partiledare klämma åt. Högerpopulisterna och deras väljare är ju extremister, menar man. Det är som att riksdagspartiernas företrädare har glömt bort den läxa man lärde sig efter migrationskrisen 2015.
Innan dess rådde en vanföreställning att de svenska väljarna blivit högerextrema eftersom de i allt högre grad röstade på Sverigedemokraterna. Det krävdes en migrationskris för att de skulle inse att tillströmningen till partiet snarare handlade om att väljarna kände oro på grund av de problem som den misskötta migrationspolitiken lett till.
Då, 2015, kunde till och med Socialdemokraterna och Miljöpartiet (om än motvilligt) försona sig med att man måste respektera väljarnas oro och hantera migrationsproblemen. Men nu, bara några år senare, upprepar man de tidigare misstagen och ropar för fulla halsar om högerextremism och demokratins undergång.
Det är ingen ände på brunsmetningen, som nu i synnerhet riktas mot de på inget sätt extrema eller populistiska Moderaterna och Kristdemokraterna. Det gräsligaste exemplet under gårdagen gavs i ett riktigt lågvattenmärke till debattartikel i Aftonbladet, signerad Europaparlamentarikern Fredrick Federley (C), i vilket det framställdes som att Kristdemokraterna ”tvekar mellan liberala värderingar och diktaturfasoner” och kopplades ihop med både antisemitism och journalistmord i andra länder. På en direkt fråga från Ebba Busch Thor (KD) i riksdagsdebatten om detta fick Federley uppbackning av Annie Lööf (C).
Hur långt kan egentligen denna retorik tas? Det brukar sägas att man inte ska ropa varg. När vargen väl kommer kommer ingen att tro dig. Den risken finns även i detta fall. Om detta demokratins ragnarök som det varnas för en dag faktiskt infaller kommer det inte att finnas kvar några rimliga beskrivningar för de riktiga extremisterna.
Det gavs dock vissa ljuspunkter under riksdagsdebatten. Inte minst både Ebba Busch Thor och Jimmie Åkesson lade kraften på att framförallt presentera sina egna partiers visioner för EU, kombinerat med ett antal konkreta förslag på politiska åtgärder. Inte på att attackera andra. Om fler partiledare kunde ta efter dem i det avseendet vore mycket vunnet i denna EU-valrörelse, åtminstone för Sveriges del.
