S borde försvarat nämndemännen
Den friande domen i Hovrätten för västra Sverige har varit veckans stora debattämne. Det är en underdrift att säga att allmänhetens rättskänsla gjort sig hörd. Debattörer som vanligtvis gärna förklarar varför vanligt folk har fel ställde sig plötsligt på folkets sida mot gubbväldet i rättssalen.
Den friande domen är mycket upprörande, men det är inte till någons hjälp när den upprördheten stänger av analysen.
En person som passade på att göra bort sig var Socialdemokraternas riksdagsledamot från Göteborg Mattias Jonsson. Han meddelade att två av de nämndemän som var med vid domslutet och som utsetts av Jonssons parti nu lämnat sina uppdrag. Han meddelade också att han fört samtal med dem och att han tyckte att det var ett klokt val att lämna uppdragen.
Det är reaktion som kan få mycket otrevliga ringar på vattnet. Nämndemän utses visserligen av partier men det är i det närmaste en formalitet för att få till en rimligt billig och effektiv kontrollstation. Politiker skall vara noga med att hålla avståndet till nämndemän så att det inte uppfattas som att de har en åsikt om enskilda domar. Det har Jonsson misslyckats med.
Vi vet inte hur hans samtal med nämndemännen gick, eller om det kom före eller efter deras beslut att hoppa av. Men vi vet från hans uppmuntrande ord att nästa nämndemän som utses av Socialdemokraterna kommer att ha med sig en förväntan från en politiker om utfall i rättssalarna.
En enskild händelse kopplad till ett mycket kontroversiellt domslut är kanske inte så farligt. Men det var inte länge sedan Jonssons partikamrater gjorde en stor sak av att Sverigedemokraternas Rickard Jomshof kommenterade en dom som han tyckte landade fel, och varnade för att SD försöker påverka domstolarna.
Det är viktigt att skiljelinjerna upprätthålls. Om de suddas ut kommer förtroendet för våra institutioner, både politiska och rättsvårdande, att brytas ned snabbt. Man måste inte ägna sig åt avancerad rättsfilosofi för att se hur mycket av vårt beslutsfattande och dömande som bygger på tillit.
Under samma vecka har en intressant debatt om mänskliga rättigheter förts i Socialdemokratiska publikationer. Det har varit en inblick i tankegods som idag ofta glöms bort trots att det dominerade svenskt 1900-tal. Det handlar om vänsterns motvilja mot mänskliga rättigheter. I den aktuella debatten varnar två s-jurister för att företag använder dessa konstruktioner för att kringgå och slå sönder politiskt fattade beslut. Det är förstås delvis korrekt, bara beskrivet i mörkast möjliga färgskala.
Poängerna med mänskliga rättigheter är just att skydda människor mot politiska beslut, som till exempel när en majoritet beslutar sig för att förtrycka och förfölja en minoritet. Att företag kan stämma staten får kanske ses som en acceptabel biprodukt.
Socialdemokraternas historia av att sätta politiken och folkviljan över rätten är gammal och medveten. Det var säkert inget riksdagsledamoten från Göteborg hade för ögonen när han avstod från att försvara nämndemännen, men folkviljan blev nog ändå tillfredsställd. Är domarna näst på tur?
