S fixering vid förskolan

Socialdemokraterna började under Mona Sahlins ordförandeskap visa tecken på tillnyktring i skolpolitiken. Tyvärr går tillnyktringen långsamt; ett steg framåt och två steg bakåt.

Tydliga exempel gavs när Mikael Damberg i går på DN:s debattsida och i riksdagens partiledardebatt talade skola. Det kloka förslaget att göra lågstadieklasserna mindre överskuggas tyvärr av feltänkta idéer om att alla gymnasieungdomar ska bli högskolebehöriga och inrättandet av ett nytt forskningsinstitut för ”lärande”.

Ett sådant institut skulle sannolikt befolkas av det pedagogiska etablissemang som under de senaste decennierna har fört en ideologiskt motiverad kamp mot alla skolreformer som syftar till mätning och uppföljning av skolans kunskapsresultat.

Men låt oss backa bandet. Efter 1968 års vänstervåg svepte anti-auktoritära ideal in i skolan. Elevdemokrati var högsta mode, lärare skulle vara "kompisar” och handledare snarare än förmedlare av ett bildnings- och kunskapsarv.

Detta gjorde avtryck i den pedagogiska forskningen, som ideologiserades. En Mats Ekholm gjorde forskarkarriär på att undersöka social utveckling och socialisation i skolan, en Hans-Åke Scherp predikade att eleverna ska söka sin egen kunskap och att skolan ska bygga på lusten att lära. Med tiden kom dessa ideal att formuleras som att skolan måste ta efter förskolepedagogiken.

Men förskola och skola är skilda storheter. I förskolan är barnen små med ett stort behov av att leka. Mycket av det barn lär sig i förskoleåldern – att tala, att bemästra kroppens och handens rörelse – styrs sannolikt av överlevnadsinstinkt. En pedagogik där de vuxna har en tillbakadragen roll och barnen med lek och lust övar sina förmågor är alltså helt rätt – i förskolan!

Skolan har andra förutsättningar. Eleverna är äldre (de äldsta är nästan vuxna) och ska lära sig sådant som andragradsekvationer och grammatik. Att tillämpa förskolepedagogik; säga åt eleven att söka sin egen kunskap och göra det den har lust med, fungerar sämre. Elever med välutbildade föräldrar pluggar nog matematik och språk för de har fått höra hemma att det är viktigt. Andra elever kan ägna skoltiden åt att lära sig allt om Lady Gaga eller Arsenal.

När förskolepedagogiken tar över skolan upphör alltså förmedlingen av det kunskapsarv som är grunden för både bildningsskolan och skolan som utbildar kompetent arbetskraft. Dessutom växer kunskapsklyftorna mellan elever med olika familjebakgrund.

”Men skolans viktigaste uppgift är att eleverna blir kreativa och tänker självständigt och kritiskt”, invänder någon. Jo, och eftersom kreativitet liksom självständigt och kritiskt tänkande förutsätter förkunskaper så är förmedlingen av kunskapsarvet oerhört viktigt.

Att Mikael Dambergs huvudpoäng i går var att göra förskoleklassen obligatorisk, och att merparten av hans debattartikel ägnades åt förskolan, tyder tyvärr på att Socialdemokraterna fortfarande tror att förskolepedagogik är vägen till kunskapssamhället. Att resultaten i den svenska skolan har rasat i takt med förskoleutbyggnaden räcker tydligen inte för att S ska komma på bättre tankar.