Samhällsmoralens fallna bär

Blåbärsmisstanken fick sin näring redan tidigare i våras då det stod klart att Sverige nog inte skulle kunna ta emot utländska - läs (framför allt) thailändska - bärplockare den här säsongen.

Man kunde redan då ana att det inte skulle komma att bli lika mycket blåbär till försäljning som vanligt det här året. Coronapandemin skulle nämligen komma att hindra thailändarna att åka hit som vanligt och ge sig ut i de svenska skogarna och plocka.

För så är ordningen i Sverige, utan att det egentligen ses som något märkligt, att thailändare skall flyga hit från andra sidan klotet för att plocka våra bär istället för att vår egen arbetskraft tas i bruk.

Det är inte heller bara svenska bär som numera är beroende av utländsk arbetskraft för att komma till sin rätt i svenska magar. Även många bondgårdar är beroende av utländska säsongsarbetare för att få viktigt sommararbete gjort.

Alltså: en vital del av svensk livsmedelsproduktion är beroende av utländsk arbetskraft. Vital kanske inte nödvändigtvis i kvantitativa termer men i perspektiv av att det faktiskt handlar om arbete som har med krisberedskap att göra.

Men även om så inte vore fallet handlar det om ett bekymmersamt systemfel. Och vad värre är, inte ett ekonomiskt systemfel utan ett kulturellt sådant. Svenska ungdomar vägrar ta de här jobben. De är för monotona och slitsamma för dem. Eller så är svenska ungdomar för bortskämda. Vilket man vill. Men de fåtaliga blåbären påminner om något som aldrig varit särskilt populärt att föra på tal i det välordnade välfärdslandet; att välstånd kan bli sin egen fiende.

Aldrig så mycket trygghet och välvilliga ekonomiska skyddsnät, eller för den delen lagar och regler över huvud taget, kan i längden tävla med kraften i ett förändrat moraliskt beteende.

Förr i tiden var det självklart att man tog i fysiskt när det behövdes. Och att man gjorde det under veckor i sträck om det var så. Det var inget öde som enbart lägre klasser var låsta vid. Själva tanken att åtminstone tillfälligt fysiskt arbete skulle vara ett olycksöde var kulturellt främmande. På given tid på året kunde folk flockas över svenska gårdar och fält på samma sätt som till badplatser idag; det var en del av livsrytmen.

En strimma av ljus är förstås det faktum att genomtänkta ekonomiska incitament kan ha en normerande verkan. Men vilken regering är beredd att dra åt tumskruvarna så hårt på arbetslösa ungdomar att de faktiskt ger sig ut för att svettas i naturen? Så pass att den utländska arbetskraften inte behövs?