Sidohopp till trygga tjänster
Nättidningen Altinget rapporterade under fredagen hur den statliga myndighet Folke Bernadotteakademin fått en ny generaldirektör, den tidigare ministern Per Olsson Fridh från Miljöpartiet. Han fick lämna regeringen när hans parti hoppade av. Det bisarra i sammanhanget är att Fridh ansvarade för rekryteringen i egenskap av minister för internationellt utvecklingssamarbete till sin avgång.
Myndigheten arbetar med utbildning och internationellt bistånd i frågor som rör demokrati och säkerhet. Trettionio personer hade sökt posten och Per Olsson Fridh valdes, det behövdes bara att efterträdaren anställde honom.
Fridh ersätter Sven-Eric Söder som var statssekreterare under åren med Göran Persson och som sedan 2012 lett Folke Bernadotteakademin. Söder hoppar nu över till Statens medicinsk-etiska råd, ett organ underställt Socialdepartementet, där han förra året blev ordförande. Fridh själv var som sagt minister med ansvar för internationellt utvecklingssamarbete, före det var även han en statssekreterare. När det inte är en miljöpartist på posten kallas statsrådet för biståndsminister.
Att karriärbyråkrater hoppar mellan olika myndigheter är vanligt. En av de mer uppmärksammade fallen är Dan Eliasson, även han tidigare socialdemokratisk statssekreterare, som när han väl blev generaldirektör aldrig verkar kunna petas från den högsta myndighetsposten, utan flyttas till nästa lediga direktörskontor när kritiken blivit överväldigande.
”Det skall mycket till för att det lämpliga inte vore att Fridh avgår och processen görs om.”
Fallet med Per Olsson Fridhs nya jobb är dock snäppet mer oroande, även om myndigheten han blir chef för inte är särskilt känd utanför den snäva kretsen som sysslar med korsningen bistånd och säkerhet. Den som tog beslutet har uppenbart brustit i bedömningen av vad som kan anses vara en lämplig tillsättning. Bilden ges att rekryteringen drog ut på tiden just för att rätt person skulle kunna få posten.
Att ett högt jobb inom staten annonseras ut samtidigt som en person redan är tilltänkt är ett allvarligt överutnyttjande av offentlig makt. Oavsett om så är fallet här behöver säkerheten kring rekrytering och tillsättning ses över.
Det skall mycket till för att det lämpliga inte vore att Fridh avgår och processen görs om. Denna gång med lite mer distans till de politiker som är sugna på att få fasta tjänster inom förvaltningen. När de väl har hoppat över är det uppenbarligen väldigt svårt för dem att komma loss.
Långsiktigt behöver inte bara rekryteringsprocesserna utredas, utan även den mängd av organisationer, myndigheter och organ, med diffusa offentligt uppdrag vars huvuduppgifter är att flytta runt pengar till olika projekt. För politiker som är rädda om deras yrkesroll efter riksdagsval eller regeringsskifte är det av förståeliga skäl svårt att motivera, men det behöver göras.
