Skärskåda också de judefientliga dragen inom islam

Ledare Artikeln publicerades

Judefientliga inslag i kristendomens historia är brett kända. Mindre uppmärksamhet har ägnats åt islamsk tradition av diskriminering och negativa syn på just judar.

Det finns, säger en del forskare och politiker, ett samband mellan antisemitism och islamofobi. Sambandet sägs vara ”strukturellt” och handla om samma ”mekanismer”. Antisemiter förr - islamofober nu, heter det. Om man däremot ger sig ut i verkligheten och studerar historien så som den faktiskt utspelat sig, så framträder ett helt annat samband: Det mellan antisemitism och lärotraditioner inom islam. Judefientliga inslag i kristendomens historia är brett kända. Så är nog ej fallet vad avser islam. Redan från början återfinnes inom islam en negativ syn på judar. Under islams erövringståg från 600-talet och framåt så hör judar precis som kristna till de grupper som utgör så kallade Dhimmifolk. Grupper vars existens tolereras endast om de underkastar sig de normer islam påbjuder för dem. Normerna, enligt traditionen från kalifen Umar ibn al-Khattab, utgör ett diskrimineringssystem som präglat tillvaron för Dhimmifolk under islam ända in i modern tid. Till det hör en straffskatt, jizya, som alla skall erlägga. Dhimmis får inte utöva makt över muslimer, inte bygga nya eller reparera sina gudstjänstlokaler, inte utöva sin religion offentligt. De skall bo i särskilda områden och de måste bära särskilda kläder och kännetecken som särskiljer dem från muslimerna. Med mera.

Reglerna, som påminner om vår tids Nürnberglagar, apartheidlagar och Jim Crowlagar, är inte det enda som drabbat judarna utan också pogromer och massakrer, som i Cordoba 1013, Fez 1033 och Granada 1066 varvid tusentals judar mördades. Exemplen är från de västra delarna av medeltidens muslimska välde, som annars ofta lyfts fram för att visa hur tolerant det muslimska styret var. Andrew Bostoms Legacy of Islamic Antisemitism visar att verkligheten var en annan.

I modern tid har de judefientliga dragen i islam, framför allt i arabvärlden, förstärkts väsentligt genom import av antisemitiska idéer från Nazityskland. Central gestalt i detta skeende var den andlige ledaren för muslimerna i det brittiska mandatet Palestina, stormuftin Amin al- Husseini, som på 30-talet sökte kontakt med nazisterna för att få stöd i kampen mot britterna – och judarna.

Al- Husseini var inte den ende muslimske ledaren att söka stöd hos Hitler. Där fanns till exempel också Hassan al- Banna som med pengar från Tyskland byggde upp det senare så berömda Muslimska Brödraskapet. Men mest betydande var Amin al-Husseini. Niclas Sennerteg har i Hakkorset och Halvmånen ingående skildrat detta. Under kriget bodde al-Husseini i en villa i Berlin, stulen från sina judiska ägare, och ledde arabiskspråkiga radiosändningar som spred en häxbrygd av islamsk och nazistisk judefientlighet över världen. Hitler hade ställt i utsikt att al-Husseini skulle bli Palestinas ledare när landet intagits och judarna där mördats. Stormuftin medverkade aktivt till att tiotusentals muslimer från Balkan, Kaukasus och Nordafrika stred på tysk sida, främst i Waffen–SS divisionerna Handschar, Skanderbeg och Kama. Al-Husseini själv utnämndes till SS-Gruppenführer.

Efter kriget verkade al-Husseini från Kairo där han samlade före detta nazifunktionärer omkring sig. SS-officerare som Wilhelm Voss, Alois Brunner, Walter Rauff, Joachim Deumling, Wilhelm Beisner och andra nazister hjälpte Egypten och Syrien med militär upprustning, vapenhandel, säkerhetstjänst och judefientlig propaganda inför kampen mot den nya staten Israel. Sennerteg menar att detta skeende starkt bidragit till dagens judehat i stora delar av den muslimska världen. Så dessa antisemiter från förr blev inte islamofoberna idag. De blev allierade till islamister.