Annons

Skattemonstret som aldrig dör

Den dyker upp som en gengångare i debatten. Som i en skräckfilm där man trodde faran var över men där den vandöde oanat reser sig med en rossling och stapplar fram med utsträckta armar. Med uppföljare på uppföljare. Samma läskiga uppenbarelse som vägrar lägga sig till ro i graven: Den statliga fastighetsskatten.
Ledare • Publicerad 5 april 2020
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.
Foto: TT

Senast var det Andreas Bergström, vice vd på den liberala tankesmedjan Fores, understödd av docent Åsa Hansson, som i en debattartikel i Svenska Dagbladet väckte mardrömsgestalten till liv för femtioelfte gången efter att alliansregeringen avskaffade den 2008.

Christian Ekström, vd på Skattebetalarna, går i förtjänstfull clinch på samma sida och punkterar metodiskt de olika delarna i Fores argumentation. Han berör även den principiellt viktiga frågan om hur boendet egentligen skall betraktas ur skatteuppbördsperspektiv.

Annons

Den frågan förtjänar en utvikning som Ekströms utrymme inte tillåter men som rör själva kärnan: Är boendet, huset eller bostadsrätten, en investering eller en ekonomisk verksamhet? I så fall är Fores utgångspunkt riktig, liksom så många svenska nationalekonomers som skakade på huvudet när alliansregeringen förde upp fastighetsskattens avskaffande som ett vallöfte inför 2006.

En annan lika iskall synpunkt var (och är) att fastigheter är en bra skattebas eftersom de likt kapital inte kan flyttas. Det går inte att skatteplanera med huset. Men det är en observation, inte ett argument. Ett argument är det bara i huvudet på den som redan har bestämt sig för att boendet är ett värdepapper.

I de flesta normala människors värld är boendet en plats där man bor, inte där man tjänar pengar. För många är det till och med motsatser. I hemmet slappnar man av och tillåter sig att inte tänka på ekonomi. Där är man. Det är den plats i tillvaron som varken handlar om ekonomi eller för den delen politik eller helst något annat alls än familj, förankring och egenart.

För många ekonomer, eller ekonomister, är sådana kategorier lika oförnuftiga som att se in i skogen och tänka sig vättar och älvor. Är hemmet värt något skall det in i samma kolumn som aktiekapitalet. Siffror betraktas som spolarvätska för verklighet.

Men hemmets helgd är den borgerliga samhällssynens centralitet. Det är också det som gör liberala Fores ansats talande. Det tydliggörs att borgerlighet och liberalism inte är samma sak. Begreppen överlappar men är inte synonymer.

”Det privata är politiskt”, förklarade sextiotalets nyvänster. ”Det privata är ekonomiskt”, svarar dagens rationalistiska liberalism. Att det privata är just privat är en tanke som verkar ha förfärligt svårt att slå rot utanför den lilla krets i samhällslivet som kallar sig borgerlig.

Det är bra att Skattebetalarna håller vakt mot fastighetsskatten. Men Ekström gör bäst i att väpna sig med allt: silverkula, påle att sätta i hjärtat och spade att kapa av huvudet med. Och vara beredd på att det räcker för stunden men att det också bara är en tidsfråga innan det där hesa rosslandet åter hörs en regnig natt. Den där rysliga tankefiguren vägrar helt enkelt att ligga död en längre tid.

Fredrik HaageSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons