Skolan utvärderas–men inte av lärare

De berömda PISA-jämförelserna mellan 15-åriga elever i över 60 länder sköts från OECD i Paris. OECD är en ekonomisk samarbetsorganisation, och den avdelning som handhar utbildningsfrågor anlägger också ett ekonomiskt perspektiv. Eleverna ses så att säga inte som personer utan som produktionsfaktorer. Det talas inte om värdet av utbildning i sig eller som något som förbättras en persons livskvalitet. PISA-proven är utmärkta i den bemärkelsen att de är väl utprovade, men man ska också veta att de för att vara internationellt jämförbara är gjorda så att elevens kulturella kunskaper inte ska ha betydelse. I det avseendet är de artificiella, eftersom vi i det verkliga livet hela tiden använder våra kulturella kunskaper när vi tänker och när vi bestämmer hur vi ska handla.

I annan forskning från OECD är det vanligt med ”benchmarking”, dvs att man jämför vilka länder eller företag som fungerar bäst så att andra kan lära av ”best practice”. Utbildningsforskarna har emellertid anlagt en politisk vinkel på sin uppgift och bestämt att det är socioekonomiska faktorer som påverkar skolresultatet. De nämner inte elevens ansträngning och vikten av skolsystem som ställer krav. De har efter publiceringen av de två McKinseyrapporterna börjat tala om duktiga lärare men som produktionsfaktorer som bör spridas för att skolresultaten ska bli så lika som möjligt.

Vid en konferens i Spanien nyligen träffade jag en av de mest seniora forskarna vid OECD:s avdelning för utbildningsforskning i Paris, samma avdelning som gör PISA-proven. Hon gav mig OECD:s senaste publikation Equity and Quality in Education. Supporting disadvantaged students and schools 2012 (165 sidor). Den visade sig innehålla det gamla vanliga, nämligen att det skulle behövs mer investering för att hjälpa elever med dåliga skolresultat. Inget säjs om att elever inte går framåt om de inte anstränger sig. Rapporten upprepar självklarheter, säger samma sak flera gånger, är starkt fragmenterad och visar en viss fientlighet mot duktiga elever. Inget sägs om innehållet i utbildningen utan fokus ligger på ett så lika resultat som möjligt efter utbildningens slut.

I samtalet med OECD-experten fick jag en förklaring till att OECD-rapporter ser ut som de gör. Hon sade nämligen som en självklarhet att hennes avdelning inte anställer lärare eller ämnesexperter utan statsvetare och ekonomer, som om detta vore ett kvalitetskriterium. Om OECD-forskarna ser ner på lärare och på ämnesinlärning och har en egen politisk agenda, ja, då förstår man att rapporterna ser ut som de gör.