Sluta surra kring Kristersson
Kristersson mötte pressen efter att ha varit hos talmannen och begärt extra tid till på fredag för att slutföra regeringsförhandlingarna. Frågorna han fick var som om han hade mött en skara barn som undrade om vi inte var framme snart.
”Varför då?” ”Är det inte lång tid?” ”Är det inte för lång tid?” ”Jo men det är väl visst lång tid?”. Ungefär så.
Har Kristersson haft uppdraget i tre veckor eller två? Skall sonderingsuppdraget räknas in i de tre veckorna? För då blir det ju tre. Sådana ”frågor” fick en tålmodig Kristersson parera.
Från Ekot meddelas det att det minsann är ”den näst längsta regeringsbildningen sedan demokratins införande”. Och inte minst att det är en ”prestigeförlust” för Kristersson.
Den längsta regeringsbildningen varade i månader. Utöver den har de i regel skett snabbt. Så vad är poängen? Vari består egentligen det påstådda dramat?
”Vari består egentligen det påstådda dramat?”
Kristersson var tydlig: Man är i stort sett klar med en förhandlingslösning. Det återstår endast detaljer och de vill man reda ut så att man kan presentera en helhet. Därför har han bett om ytterligare två dagar och ser sedan framför sig att det blir en statsministervotering nu på måndag.
Han skulle inte uttrycka sig så pass skarpt om det inte vore så. Det är för mycket som står på spel för att Kristersson skall stå framför ett samlat pressuppbåd och avisera något som inte finns.
Likväl surras det. Som om de senaste veckornas surr inte varit nog, utan tvärtom som om de extra två dagarna vore en slags oförskämdhet eftersom man ju ägnat veckor åt att klaga på att det tar för lång tid.
Vad vill surrarna åstadkomma? Det ter sig som den mest relevanta frågan. Hela diskussionen, om man kan kalla det för en sådan, är fullkomligt poänglös. Antingen har Kristersson en regering i hamn till måndag eller så har han det inte. Visst, har han det inte står han med byxorna nere och har lidit en prestigeförlust. Men innan den situationen är ett faktum är surret just tidsödande surr och inte kännetecknande för något annat än att den tjattrande klassen har tråkigt.
Säg att Kristersson nu presenterar en färdig lösning till helgen precis som han har förutskickat. Och att han väljs till statsminister på måndag. För det är ju onekligen det troligare scenariot. Då kommer inte en själ att minnas den krampaktiga uppståndelse vi nu begåvas med. Den extra tidsfristen kommer inte ses som det minsta betydelsefull. För den betyder just ingenting.