Annons

Slutdatum för samling

Stefan Löfven sågs allmänt som ett så kallat sänke för sitt parti fram till för några veckor sedan. Det där uttrycket innebär att hans popularitet i opinionen är så lågt att det är lägre än för det egna partiet. Det är sådant som brukar få igång interna avgångskrav på allvar.
Ledare • Publicerad 2 april 2020
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.
Foto: Jonas Ekströmer/TT

Men så kom pandemin och Löfven kunde sin tämligen begränsade mediala förmåga till trots framträda under omständigheter som lyfter i princip vilken regeringschef som helst. Krisens samlande gestalt.

Till skillnad från vad som antyds i svenska medier har inte den amerikanske presidenten Donald Trumps opinionssiffror varit så dåliga under vintern. Men nu, under trycket av en svår nationell prövning, förbättras de ännu mer. Till saken hör att Trump framträder tätt och regelbundet i medier för att uppdatera folket om krisens förlopp. Det är lite elakt att tänka sig att en sådan sak skulle få motsatt effekt för Stefan Löfven, men det är värt att notera att han inte tar chansen på samma sätt som Trump.

Annons

En annan sak är i så fall av mer väsentlig art. Sverigedemokraterna ser ut att vara förlorare på krisstämningen. Mot bakgrund av det speciella psykologiska läget finns det fog för att anta att det inte har att göra med partiets politik utan med deras nimbus. När Socialdemokraterna och Stefan Löfven mottar historiskt byggda förväntningar på att vara en solid central kraft är förväntningarna på Sverigedemokraterna av motsatt karaktär. De är outsiders, utmanare, de som tänks skaka om i förstelnade strukturer. Men nu är situationen tillräckligt omskakande som den är. Nu vinner man popularitetspoäng på att sitta still i båten, inte på att stå och skrika på styrman.

Stämmer den tesen är det både sunt och osunt. Visst är det i huvudsak bra om nationen sluter upp bakom regeringen i ett krisläge. Man måste kunna skilja på stort och smått och veta att var sak har sin tid. Men det finns en fara i att den känslan sätter sig för ”hårt”, eller kanske snarare sitter i för länge.

Krisen har nämligen inte bara blottat behovet av enighet utan även missförhållanden. Det finns en mängd nuvarande och före detta partiledningar som bär ansvaret för att vår krisberedskap är så pass dålig som den är. Våra obefintliga fältsjukhus, våra tömda beredskapslager, vår utrustning som inte finns och så vidare. Allt i tysthet och politiskt samförstånd nedmonterat för att frigöra pengar till nästa års valfläsk. Precis samma logik som med försvaret.

Det handlar om såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar. ”Vi har varit naiva” har aldrig varit och bör inte få vara versraden som skall friköpa de ansvariga från brännande följdfrågor från journalister. Även nationell uppslutning bör ha ett slutdatum.

Fredrik HaageSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons