Smittsam FN-dumhet å färde

”Pojkvän” eller ”flickvän” skall nu vara ”partner”. ”Landlord” (hyresvärd) skall ersättas med ”owner” (ägare). ”Chairman” (ordförande) skall vara ”chair” (eh… stol). ”Businessman” (affärsman) skall vara ”representative” (företrädare). Och så vidare.

Det handlar om de fall när man är osäker på könet men eftersom man alltid skall vara osäker på könet, åtminstone i amerikansk ideologisk miljö, blir det ju just alltid.

Många amerikaner skrattar åt det där och undrar varför de betalar avgift till Förenta Nationerna. I Sverige är det en helt annan sak. Här har Förenta Nationerna en sakrosankt status och det är alls inte givet att alla gör kvalitativ åtskillnad på sådana här dumheter och de FN-fördrag som Sverige skriver under.

”Mankind” (mänsklighet) skall till exempel vara ”humankind”. Det kan inte översättas direkt till svenska, men motsvarigheten skulle vara om en uppmärksamhetstörstande förkämpe för social rättvisa kom på att ”mänsklighet” och ”människa” båda härleds ur ordet ”man” och därför skulle vara olämpliga ord precis som att använda ”han” i könsneutral bemärkelse borde vara opassande i stället för det politiskt korrekta ”hen”. I sann FN-anda skulle vi därför tvingas dras med någonting i stil med ”hensklighet” och ”henniska”.

Vi kan tänka oss en vanlig födsloprocess där orden först sätts på pränt i någon barnbok någonstans, sedan får sitt signalvärde av någon kulturkrönikör och till slut annonseras i Dagens Nyheter som nästa steg i den globala kampen för fred och rättvisa. Det är ju ett FN-beslut!

I tider som dessa skulle man kunna säga att Sverige har hög smittokänslighet för sådant här. Andra länder har lägre. Den amerikanska vänstern driver till exempel sådana här språkförändringar mycket aggressivt men genomslaget är ändå begränsat. I Sverige blir effekten svensk, det vill säga tyst och till synes oideologisk men effektiv. Den svenska borgerligheten tar ingen strid över huvud taget.

Men detta är i högsta grad ideologi, enligt den logik där makten över språket är makten över tanken och där tankeförändringen går i den postmoderna vänsterns riktning.

Mycken kritik är befogad mot Förenta Nationerna. Det ligger i sakens natur när organisationen inte kan vara annat än summan av alla sina demokratiska men också auktoritära medlemsstater. Därför är det rätt märkligt att man ägnar energi åt sådant som är uppenbart dumt och som man hade kunnat låta bli utan någon brytt sig om det. I det här fallet är det en dumhet som ger FN-kritiska länder vatten på sin kvarn och som motsatt riskerar att skjuta sig rakt in i debatten i FN-euforiska länder. Som Sverige.