GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Socialdemokraterna vill måla staten röd

Socialdemokraternas kongress i helgen var för partiet en respit från riksdagspolitiken. Avtal och kohandlande fick vänta. Annie Lööf fick dock säga några ord och någonstans väntar Nooshi Dadgostar på att Magdalena Andersson skall ringa henne.
Ledare • Publicerad 10 november 2021
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

För en gångs skull fick socialdemokrater diskutera vad man vill göra med regeringsmakten. Inte bara vad man skall ge bort för att gripa den.

Anderssons linjetal fokuserade på att samhället skulle bli starkare och ”ta tillbaka kontrollen” över välfärden. Det är anmärkningsvärt att man plockar retoriska poänger från brexit-debatten, men för Sveriges del är det snarare den svårgreppade användningen av ordet samhälle här som är mest värd att borra i.

Det är som att man vränger Margaret Thatchers idé om att det inte finns något samhälle ut och in. Från borgerligt håll tog det inte heller lång tid efter Anderssons tal innan poängen gjordes. Samhället kan inte göra något – det är alltid enskilda människor som måste skrida till handling. Med det gör man sig dock blind för det inflytande som Socialdemokraterna vill utöva bortom det formellt politiska.

Att Socialdemokraterna länge varit ett maktparti med en unik position i svensk politik grundar sig inte i hur mycket de är villiga att förhandla bort eller lämna till Miljöpartiet att förstöra. Det finns historiska rötter i såväl civilsamhället som i staten som gjorde sig övertydligt närvarande på helgens kongress.

Andersson blickade tillbaka till 1920-talet när hon ville beskriva den potential för politisk förnyelse som finns. För utomstående är det en tämligen oklar referens. Men i partiet är man medveten om att det var då man inledde decennier av maktinnehav som nästan saknar motsvarighet i andra demokratiska stater.

Med regeringsmakten får man ett speciellt inflytande över svenska staten. Inte bara över de lagförslag som skickas till riksdagen och en formell makt att forma statens styrdokument. Mantrat lyder att Sverige har självständiga myndigheter, men även dessa är lyhörda för vad ledaren säger. Om inget annat lär sig tjänstemän vad som förväntas för att ens budget skall växa. Kanske inte på ett år. Men här räknar man med längre maktinnehav än enskilda mandatperioder.

”Om inget annat lär sig tjänstemän vad som förväntas för att ens budget skall växa”

Miljöpartiet har med säkerhet noterat vad som är möjligt att utföra i regeringsställning. Att förhandla till sig politiska satsningar är inte huvudsaken. I första hand är det att blockera politik som de inte vill se. Inget slutförvar för kärnbränsle lär godkännas så länge partiet får något att säga till om. Men även Miljöpartiets styre på miljö- och kulturdepartementet lär få långsiktiga konsekvenser.

Vänstern generellt har förlorat arbetarklassens röster i västvärlden. Hittills har primärt Miljöpartiet och Vänsterpartiet istället påverkats av den nya vänsterns värsta avarter. Men även Socialdemokraterna har känt förändringen. Men partiet har kämpat för att åtminstone behålla de fackliga banden när väljarna lämnat dem.

Fackpampen Stefan Löfven gör sorti och ersätts nu av akademikern Andersson. Men det var inte bara en ny partiledare som valdes. Den nya partisekreteraren Tobias Baudin gick sömlöst från Svenska Kommunalarbetareförbundet till partitoppen. Lojaliteten till partiet inom Landsorganisationen (LO) har vacklat de senaste åren men i förbundet Kommunal är Socialdemokraterna fortfarande ohotade som dominerande parti. Att ha lojaliteten hos offentliganställda och starka relationer till fackförbundet möjliggör politisk påverkan vars gränser är svåra att urskilja. Om det skall ske stora förändringar av offentlig sektor är det avsevärt lättare för Socialdemokraterna att få gehör för nya modeller.

Foto: Adam Ihse/TT

Det är ett omfattande problem för borgerligheten att man trots alliansåren och intentionerna bakom Moderaterna som det ”nya arbetarpartiet” inte har kunnat rucka på den grund Socialdemokraterna står på. Det borde oroa Centerpartiet att deras nya statsministerkandidat tydligt tar ställning mot valfriheten i offentligheten.

Drar man ut linjen fram till valet ser det ut som att det blir samma trötta politik som hittills präglat Socialdemokraternas långsamma resa tillbaka till mitten. Det riktigt nya har kalkerats från oppositionens krav kring migration och brottsbekämpning. Men det som bryter den trenden är fokuset på offentlig sektor och kritiken av dess privata inslag. Den delen fick mest ovationer när Andersson lade ut orden. Det är där partiet vill göra saker. Men sådant är lättare att säga i tal inför de närmast sörjande snarare än få igenom i riksdagens kammare.

Större reformer av det slag som många socialdemokrater drömmer om kräver en majoritet. Inte ens om Centerpartiet byter fot kan det ses som en enkel fråga med oklarheterna som finns i styrkeförhållandena efter nästa val.

Oppositionspartierna har på flera håll vädrat förhoppningar om att förstatliga skola och vård eller nu senast från Moderaternas stämma om att avskaffa länsstyrelserna. Det grundar sig i liknande frustration över vad offentlig sektor håller på med och vad som behöver uppnås med begränsade resurser. Det är uppenbart att det finns problem med många verksamheter men politikerna står handlingsförlamade med de normala politiska verktygen. Varken penningpåsen eller lagboken kan alltid greppa de hinder som den offentliga sektorn behöver överkomma.

Det retoriska greppet om ”samhällets mobilisering” låter för personer som ser skillnad på stat och samhälle som snömos. Ur ett perspektiv är det bara högtravande ord inför de redan frälsta. Ur ett annat anas dock vilka verktyg man nu greppar efter: Man räknar med svensk förvaltnings lyhördhet. Oppositionen behöver vara på sin vakt.

Pontus Westerholm

Pontus WesterholmSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Smålandsposten och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.