Som man bäddar får man ligga
Stundtals kan man som nyhetskonsument få känslan att vi inte talar om något annat än lag och ordning i det här landet. I samband med valrörelsen tävlade nästan samtliga partier om rollen som den tuffaste på valaffischerna när de hårda tagen utlovades. Detta är knappast märkligt. Att få bukt med brottsligheten ansågs vara den näst viktigaste frågan för väljarna (det brukar vara svårt att utkonkurrera sjukvården på plats ett).
Man bör dock ha i åtanke att det inte är länge sedan debatten i stort sett var frånvarande från politikens och kommentariatets sida. Antagligen var det ointressant – för vem bryr väl sig om förorternas olycksbarn – eller också var det rasistiskt att påpeka att problemet överhuvudtaget fanns.
”I samma kolumn refererade han till ihjälskjutna oskyldiga som ”kollaterala förluster”.”
Vem minns inte författaren och champagnesocialisten Jan Guillous famösa uttalande att de politiker och journalister som koncentrerade sig mer på skjutningar än fallolyckor i badkar saknade empati och hade en ”blåbrun människosyn”? I samma kolumn refererade han dessutom till ihjälskjutna oskyldiga som ”kollaterala förluster”. Texten publicerades under vintern 2021, ett och ett halvt år efter mordet på tolvåriga Adriana i Botkyrka.
Guillou är förvisso känd för att konsekvent befinna sig på fel sida av historien. Men hans åsikter i frågan är knappast unika. Så sent som i januari frågade sig sociologen Roland Paulsen i Dagens nyheter varför fyllemord upprör mindre än dödsskjutningar.
Nya siffror från Brottsförebyggande rådet (Brå) visar att det dödliga skjutvapenvåldet fortsätter att öka. Under 2022 steg siffrorna med 14 procent jämfört med 2021. Därutöver kunde myndigheten konstatera att i det hela har dödligt våld ökat den senaste femårsperioden (med snittet 114 fall per år), jämfört med 2013–2017 (i snitt 101).
Vad gäller skjutningarna bör det poängteras att statistiken enbart berör incidenterna med dödlig utgång. Tar man även fallen där måltavlan ”enbart” skadats eller till och med kom undan helskinnad stiger siffrorna avsevärt.
Det dödliga våldet har knappast kommit från ingenstans. Snarare är det den yttersta konsekvensen av en makaber samhällsutveckling som tillåtits pågå i decennier. Förvisso stämmer att det är låg risk att som utomstående hamna mitt i skottelden. Desto större är risken att råka ut för telefonbedrägerier och bli uttömd på livsbesparingarna, särskilt som äldre eller funktionsnedsatt. De kriminella gängens vinster inom det området är till och med större än från narkotikahandeln. Eller när samma krafter äter sig in i våra demokratiska institutioner, likt händelserna i Botkyrka tidigare i år.
Att inte acceptera dödsskjutningarna är att inte acceptera gängens samhällsnärvaro överhuvudtaget. Varken väljare, media eller politiker får relativisera situationen.
