Sopig skatt

Skatten på förbränning av avfall är en del av Januariöverenskommelsen och innebär, om den enligt plan införs nästa år, sjuttiofem kronor att betala för varje ton avfall som ämnas förbrännas. Konsekvensen för Fiskeby blir att marginalerna försvinner. Företaget slutar återvinna kartongen och förpackningarna kommer att transporteras till något annat land.

Men Fiskeby är långt ifrån de enda som kommer att drabbas. Andra returpappersbruk kommer att gå samma öde till mötes och fjärrvärmekunderna kommer att behöva öppna plånboken.

Landets totala avfallsförbränning ger fjärrvärme motsvarande behovet för 950 000 genomsnittliga villahushåll. Det är en pålitlig energikälla året runt. Även när solen inte skiner eller vinden inte blåser. Många är de villaägare som anslutit sig till fjärrvärmen just för att minska sin klimatpåverkan.

Syftet med skatten är givetvis att mängden avfall som behöver brännas upp ska minska. Men det som händer när en skatt påförs för långt ifrån producenten är att slutkunden istället får betala. Villaägarna betalar redan en hel del.

En mycket liknande skatt infördes 2006 men togs bort redan efter något år då den inte bedömdes vara ändamålsenlig som klimatåtgärd. Ingripandet hamnar för sent i kedjan för att ha effekt på mängden och vilken typ av avfall som genereras. Det blir en rent fiskal skatt för att fylla på statskassan.

Sverige är bäst i Europa på att utvinna energi ur sopor, vi gör det också mer och mer miljövänligt. Till exempel har utsläppen av dioxiner från avfallsförbränning minskat från cirka hundra gram till något enstaka gram totalt från avfallsförbränningen idag, detta trots att det nu förbränns tre gånger mer avfall.

Skatten skulle bli mer trovärdig om den såldes in som en ren inkomstkälla. Men att låtsas som att klimatet skulle gynnas av att återinföra en skatt som redan bevisats meningslös blir bara dunkelt.

Bildbylinetext: Ester Hedin är ny praktikant på ledarsidan