GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Sporta i Ryssland är omöjligt

Våren har ställt idrottare inför större insatser än någonsin tidigare.
Ledare • Publicerad 23 juli 2022
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Golfaren Henrik Stenson är den senaste idrottaren som gjort beundrarna besvikna med sitt val att följa pengarna till ett land som inte respekterar mänskliga rättigheter. I hans fall handlar det om att ta emot en rejäl summa pengar för att spela i en golfturnering som satts ihop av Saudiarabiska aktörer.

Tidigare i år meddelades att Sveriges enda basketspelare i den amerikanska ligan NBA, Jonas Jerebko, sökt sig till Ryssland för att förlänga karriären. För ett par veckor sedan meddelade hockeyspelaren Fredrik Claesson att han gör en liknande manöver, från NHL till KHL.

Idrottare har bara ett liv. Deras ungdom och unika färdigheter är tillgångar som kan tas ifrån dem på en millisekund om olyckan är framme. Deras karriärer tar slut tidigt och ytterst få når den verkliga toppen, många tvingas, mer eller mindre plötsligt, omvärdera ett projekt som är synonymt med deras existens. Det är delvis därför vi älskar att se dem vinna och förlora, de har satsat allt.

Sport, moral och politik går inte att skilja. Särskilt inte i Ryssland.
Sport, moral och politik går inte att skilja. Särskilt inte i Ryssland.Foto: Alexei Nikolsky

Bör man då inte ha förståelse för att några av dem vill förlänga karriären med ytterligare ett par år? Idrotten som skyddad sfär är tyvärr en myt som uppkommit i spåren av nittonhundratalets allmänna förvirring. För den har alltid handlat om fostran och värderingar. Rugbyn hade varit omöjlig om man inte från tidiga år tränade några av världens mest noshörningslika individer att underkasta sig en enväldig domares minsta vink.

Förväntningarna rör inte bara sportens interna moral, utan även samhällets. Den har blivit svårare att navigera och många inom och utanför idrottens värld har haft svårt att hantera det ökade inslaget av politiska markeringar inom elitidrotten. Det är långtifrån säkert att en person som satsat allt på att bli duktig på ishockey har den skolning i sociologi samt idéhistoria som krävs för att få rätsida på en del av de politiska ställningstaganden som förväntas av dem.

Situationen blir ännu snårigare av att idrotten pendlar någonstans på linan mellan att vara extremt betydelsefull och helt meningslös. En hyllad nationalhjälte har gett människor minnen för livet men samtidigt bara sprungit runt i en ring, extra snabbt. När ett land tvingar in mord och förstörelse i ett annat lands vardag pyser elitidrottens betydelse ihop som en misslyckad sufflé.

De svenska idrottsmän som efter Rysslands invasion av Ukraina ändå sökt sig till ryska pengar har smutsat ned sig för all framtid. Det spelar ingen roll om åldrandet flåsar i nacken eller om man saknar kontakter för att landa mjukt på den reguljära arbetsmarknaden, att tjäna miljoner för att underhålla i ett land som begår sådana övergrepp är oanständigt.

Andra svenska ishockeyspelare har visat på en integritet som man vill förknippa med ledande idrottare. Landslagsspelarna Lucas Wallmark och Joakim Nordström är ett par av dem, de ska ha brutit kontrakt värda tretton miljoner kronor för att slippa förknippas med Ryssland. Det är en större seger mer äkta än vad som kan vinnas i arrangerade lekar på is.

Jacob SidenvallSkicka e-post