Stanna hemma från Peking-OS
Tidigare i veckan meddelade USA följt av Storbritannien och en rad andra länder att de genomför en diplomatisk bojkott av vinterspelen i Peking. Ministrar och andra representanter håller sig borta samtidigt som atleterna tillåts tävla.
Den kinesiska reaktionen var som man kunde förvänta sig. Först ett förnekande om att USA ens blivit inbjudet följt av hot om motåtgärder när det visade sig vara fler som planerar att göra på samma sätt.
Avsikten är att öppet markera emot Kinas folkrättsbrott mot sin befolkning i Xinjiang och övertramp mot andra länder i regionen. I samband med det ökade hotet mot det demokratiska grannlandet Taiwan är det nu viktigare än tidigare att visa en internationell enighet mot Pekingregimens maktambitioner.
Bojkotten följer på oroligheter kring försvinnandet av tennisspelaren Peng Shuai, som efter att tidigare i år ha anklagat en ledare i det Kinesiska kommunistpartiet för sexuella övergrepp blev okontaktbar.
Bilder på henne i sitt eget hem spreds efter några veckor av bland annat partitrogna medier som bevis på att Shuai var i säkerhet. Även om hon lyckades undvika att försvinna som så många andra i Kina som kritiserar ledarna visar historien hur nära även internationellt kända kineser är från att få sina rättigheter trampade på av regimen.
Att den Internationella Olympiska kommittén vill tona ned de politiska motsättningarna kan man förstå. Det ligger i spelens tradition att andra konflikter skall lämnas utanför sporterna. Men internationell idrott är inte så ren som de höga idealen gör gällande. Korruptionen som ligger bakom vem som får arrangera spel och hur fuskande hanteras är välkända.
Att tona ned Kinas övergrepp i andra hänseende sätter inte IOC i det bästa av ljus i hur man hanterar landets auktoritära system. Det sträcker sig även till hur idrottare behandlas. Att det inte har skett en massiv korruptions- och dopingskandal i paritet med de som historiskt uppdagats i Östtyskland och Sovjetunionen, samt väldigt nyligen i Ryssland, säger mer om Kinas förmåga att böja systemet efter sin vilja och stoppa visselblåsare än landets vilja att spela efter reglerna. Även idrottsvärlden behöver granska sin relation till Peking.
Kommunistpartiets förbrytelser mot Kinas befolkning borde vara tillräckliga för att västländer inte spelar med i skådespelet. Det är inte minst med smittspridning i åtanke orimligt för representanter från Sverige att resa till Kina och därmed stödja den bild av spelen som regimen vill sätta och därmed ge det inflytande som kommunistpartiet så ivrigt klamrar efter.
En diplomatisk bojkott från Sveriges sida säger ensamt inte så mycket. Men tillsammans med agerande från andra länder skapar det sprickor i regimens fasad. Det är inget slut, utan en del av ett större arbete mot diktaturens brott.
