Stoppa brölet från UR

Ledare Artikeln publicerades
Normkritik eller självkritik?
Foto:Fredrik Sandberg / TT
Normkritik eller självkritik?

Vad var det för sekt jag hade hamnat i? Så beskriver den före detta journalisten vid Utbildningsradion Per-Axel Janzon känslan under den temadag om mångfald som hölls för all personal. Den normkritiska ideologin och förgivettagandet att ens sexuella och etniska grupptillhörighet var viktigare än kompetens trummades återigen in för alla anställda och ingen utom han själv vågade eller ville opponera sig.

I tidskriften Fokus senaste nummer skriver Janzon själv om Utbildningsradion, UR, och dess internkultur. Detta kan han numera göra obehindrat eftersom hans ovilja att rätta sig i det ideologiska ledet ledde till att han fick sparken. Hans vittnesmål är kuslig läsning även för luttrade inom branschen. Janzon ger bilden av en helt igenom förruttnad tankemiljö som väl bäst liknas vid en ur sextiotalet uppstigen kommunistisk – ja, just sekt.

I korthet berättas om hur Utbildningsradion kommit att helt absorberas av vänsterns identitetspolitiska teorier. I denna anda har värdet av enskilda människors unikum, integritet och intellektuella självständighet reducerats till noll inför de upplysta uttolkarna av strukturell diskriminering i UR:s strängt medelklasskultiverade personalkadrer. När Janzon så fick i uppdrag att göra ett reportage om normkritik kom han på att Utbildningsradions egna normer vore värda att undersöka.

Cheferna gick i taket och han köptes ut. De försökte också få honom att skriva under en munkavleklausul men han vägrade.

Janzon suckar över debatten som uppkommit i kölvattnet av hans öde. Hans tillskyndare fokuserar på UR:s haveri när det viktiga egentligen bör handla om hur destruktiva teorierna om kolonialism, genus och hudfärg är, menar han. Det är sannerligen nobelt av honom, men hälsotillståndet i en så pass mäktig institution som Public Service handlar trots allt om det offentliga Sveriges bildsättning av verkligheten.

Så fort vänstervridningen i Public Service blir för uppenbar brukar dess stadgade oberoende mot politisk påverkan hållas upp som en sköld mot vilken all kritik tänks studsa tillbaka och slå ut avsändaren såsom varandes odemokratisk. Politiker själva brukar hänvisa till reglementet för att slippa konflikt med de stridsvilliga arméer av journalister och debattörer som på ett ögonblick kan uppbådas.

Men formerna i fråga missuppfattas ofta. Politiker har inte att göra med innehållet i programmen och bör inte ha det heller. Vad de däremot har möjlighet att göra – skyldighet om man frågar mig – är att agera med hänvisning till det avtal med staten som definierar Public Service-uppdraget som sådant.

Villkoren för Public Service är att verksamheten präglas av saklighet och opartiskhet, demokratiska och humanistiska värden. I den åttonde paragrafen av sändningstillståndet understryks värdet av att det finns en mångfald av åsikter – som rimligtvis övertrumfar värdet av mångfald av hudfärger och sexinriktningar.

Vi som är borgerligt sinnade blir lätt avtrubbade av medievänsterns ogenerade beteende. Ungefär som den som bor vid en sämre krog till slut vänjer sig vid bröl och stök och nöjer sig med att kunna stänga dörren om sig och få vara ifred. Men ibland är det för mycket. De borgerliga partiledarna - eller åtminstone ledamöterna i riksdagens kulturutskott - bör samla sig kring en hemställan till Granskningsnämnden med hänvisning till Janzons uppgifter. Ibland måste man ryta ifrån ordentligt för att det skall bli lite anständigare runt det där sorgliga haket.