Annons

Stoppa kräftgången

Flodkräftan är inte så körd som man kan tro.
Ledare • Publicerad 10 augusti 2019
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

Årets kräftfiske är igång. För många är det ett en glädjefylld tradition som mynnar ut i härliga festligheter med familj, vänner och grannar. Som så mycket annat bygger den här typen av folkfester på att man tar ansvar och visar hänsyn.

För något år sedan plundrades ett antal sjöar i Kronoberg på gös av en bulgarisk tjuvfiskeliga. Sjöarna som var kända för sina fina bestånd har ännu inte återhämtat sig. Från Vättern kommer rapporter om att yrkesfiskare som livnär sig på kräftfiske fått sina burar vittjade och gått miste om brödfödan. Om den typen av ohållbar och systematisk rovdrift fortsätter bör man överväga ett förbud för fritidsfiskare att sälja sin fångst.

Annons

För ett par år sedan proklamerade kvällstidningarna att signalkräftan skulle förbjudas av EU. Oron blev stor och, som så ofta händer med beslut från Bryssel, så även förvirringen. Det som skedde var att signalkräftan hamnade på en lista över invasiva arter som bör bekämpas. Bland åtgärderna fanns förbud mot att sätta ut och sälja levande signalkräftor.

Att sätta ut eller flytta signalkräftor är redan förbjudet, men något som ändå lär förekomma. Vår inhemska flodkräfta finns bara kvar i cirka tusen vattendrag på grund av att den är känsligare för kräftpesten än signalkräftan, som inte är immun men lagrar smittan i skalet. Detta innebär att sjukdomen är mycket lätt att sprida.

Men kräftfisket och kräftskivorna är fina och uppskattade traditioner. Det är inte konstigt att många är måna om att det skall finnas goda bestånd av kräftor, oavsett om det rör sig om signalkräftor eller flodkräftor. Det finns föreställningar om att det inte går att vända utvecklingen för flodkräftan, vilket är fel. Kräftpesten är helt beroende av levande kräftor för att överleva. Ett vattendrag kan vara fritt från smittan inom ett par veckor efter att den sista signalkräftan dött.

Det är förstås inte en lätt uppgift att ta sig an, och utplanteringar av flodkräftor har svårt att lyckas i vatten som inte är helt fria från kräftpestens sporer. Däremot finns ingen anledning att döma ut flodkräftan på förhand. Med rätt förutsättningar blir den dessutom ungefär lika stor som signalkräftan.

Det finns vattendrag där det inte är meningsfullt att försöka vända utvecklingen och där signalkräftorna bidrar till både intäkter och kultur, men det finns också ställen där målmedvetna markägare och fiskerättsinnehavare har lyckats och fler där de kan lyckas. Det är viktigt att dessa insatser inte går om intet på grund av kortsiktiga, och olagliga, utsättningar av signalkräftor. Att på det sätt man kan gynna flodkräftan är en kulturgärning som lär ge kräftskivans snaps en god bismak.

Jacob SidenvallSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons