Stormen Gudruns narcissistiska sida
De senaste dagarna har gått i våtmarkernas tecken. Eller, om man skall vara mer precis, i klimataktivismens. I helgen var det Diamond League-gala i Stockholm, och precis vid upploppet av herrarnas 400 meter häck stormades banan av – ja, ni gissade rätt: organisationen ”Återställ våtmarker”. De hade med sig banderoller och blockerade banan för löparna.
Det kan vara svårt att hänga med här, men stormen Gudrun är faktiskt en av orsakerna till att de var tvungna att förstöra för löparna.
Pontus Bergendahl, talesperson för Återställ våtmarker, förklarade detta i en debattartikel i Expressen som publicerades samma dag sabotaget i Stockholm ägde rum.
Först ville han bara beröra den indignation som organisationens tidigare attack på tavlan av Monet på Nationalmuseum väckt. Tilltaget var fullt berättigat eftersom klimathotet i förlängningen också är ett kulturarvshot resonerade Bergendahl, med det udda tillägget att: ”Kanske kände många konservativa att deras monopol på kulturkrig var hotat.”
Hur man över huvud taget kan ha ”monopol” på ett ”krig” är oklart. Vilka konservativa som roat sig med sabotage av konstföremål är också höljt i dunkel. Men det är oklarhet som är temat i Bergendahls budskap. Det är nämligen oklart var klimathotet börjar och slutar. Det omfattar till synes allt som finns.
Som stormen Gudrun. Bara i Kronoberg skadade den över 3 200 av länets 11 000 fornlämingar. Det vet vi. Men att den var ett resultat av uppvärmningen var inte uppenbart. Eller att avverkningen av regnskogen i Amazonas är det. Eller Stora barriärrevet. Och att avgaser inte är bra för husfasader och kulturlämningar vet vi. Men är det en och samma orsak till att detta? ”Klimatkatastrofen”?
”Svaret är som så mycket annat i Återställ våtmarkernas appell, oklart.”
I Bergendahls värld är det så. Komplexa och olikartade orsakssamband skjuts åt sidan för att inte skymma den allomfattande ”katastrofen”, i vars namn precis vilka aktioner, sabotage och vandaliseringar som helst legitimeras. Den är ju allomfattande. Demokratiska beslut blir för futtiga i ett sådant storslaget skräckdrama: ”Läget är för akut för att nöja sig med att enbart rösta vart fjärde val.”
Men vad skall då den göra som inte nöjer sig med demokrati, med att ge folkvalda mandat att agera? Svaret är som så mycket annat i Återställ våtmarkernas appell, oklart.
Det finns ingen substans annan än att vi alla just skall ”göra” något. Men vad? Avbryta varandra. Ställa oss i vägen för varandra. Förstöra varandras ägodelar. Vandalisera gemensam egendom. Alla skall tydligen göra detta. Och det finns inget slut i sikte, ingen ände, förrän alla avgaser tagit slut, alla våtmarker är återställda och inga stormar längre drabbar Sverige.
Det är själva poängen. Det skall inte kunna ta slut. Det är önskedrömmen för den som inte tvingats till aktivism utan begagnar aktivismen som livsluft för sin narcissism.
