Större kvantitet löser inte kompetensbristen
Riksrevisionen publicerade nyligen en granskning av regeringens stora satsningar på vissa högutbildade yrkesgrupper de senaste åren. De fann att man inte påverkat bristen på kvalificerad arbetskraft och att regeringen inte tagit hänsyn till om lärosätena har förutsättningar att fullfölja uppdraget.
Den normala ordningen är att akademins, näringslivets och studenternas intressen vägs mot varandra i prioriteringar av högskolans resurser. De utbildningar som är efterfrågade får resurser och de kurser som har högt söktryck utformas så de kan ta in fler studenter. Den rödgröna regeringen har dock brutit mot denna ordning och ställt krav på fler platser för att nå vissa politiska mål.
Söktrycket på utbildningar till bristyrken som inte fanns tidigare har inte dykt upp bara för att tröskeln till högra utbildning sänkts ytterligare. Som riksrevisionen pekar på har utbyggnaden lett till att studenter med sämre förkunskaper antagits till utbildningarna vilket i sin tur antas bidra till det ökande antalet avhopp.
En viktig del av den högre utbildningen är genomströmningen. Att de som börjar läsa kurser inom en rimlig tid också tar ut en examen. När personer utan förutsättningar att fullfölja utbildningen bereds plats förlorar högskolorna och universiteten pengar och tvingas göra besparingar. 2019 gick Linnéuniversitet minus med cirka tjugo miljoner kronor. En anledning till förlusten är att man förlorat statbidrag som följd av att studenter inte slutför sin utbildning.
”Universiteten måste få tid på sig att växa och rekrytera personer som kan hålla en hög nivå på forskningen och utbildningarna. Om man istället förhastar sig går mycket till spillo i extra administration och lokalkostnader.”
Universitetet har dock samtidigt satsat många miljoner på Universitetskajen i Kalmar som blivit dyrare än planerat. Förlusterna accepteras med en förhoppning om fler studenter. Coronakrisen vände till slut trenden med minskat antal sökande. Men frågan är hur länge det håller. Förlusterna måste alltid täckas upp med pengar från andra delar av verksamheten. Investeringar i fler platser är nödvändigtvis inte en hållbar väg framåt.
Flaskhalsen för kompetensbristen är inte att det finns för få utbildningsplatser. Universiteten måste få tid på sig att växa och rekrytera personer som kan hålla en hög nivå på forskningen och utbildningarna. Om man istället förhastar sig går mycket till spillo i extra administration och lokalkostnader.
Svensk högre utbildning kan inte förlita sig på ett evigt ökande anslag från statsbudgeten. Regeringens rent kontraproduktiva satsningar behöver få ett slut. Kvalitén på utbildningarna blir lidande och de blir i sig ännu mindre attraktiva att söka. Men för en regering som påstått det vara lösningen på lärarbrist till ojämlikheten i samhället kan en sådan insikt vara svår att erkänna.