Svartmåla inte miljonprogrammen

Från framförallt opposition reses krav på att bostäderna måste rustas upp med statliga pengar, kreditgarantier eller subventioner i form av Rot-avdrag.

Hur stort är egentligen renoveringsbehovet? När Industrifakta för bara något år sedan publicerade en granskning av kostnaderna för stambyten och köksrenoveringar med mera stannade prognosen på 300 miljarder kronor. Om ungefär 650 000 lägenheter måste renoveras till kostnaden av en miljon per lägenhet blir summan 650 miljarder kronor. När Dagens Industri refererar till branschens kostnadsvärdering uppgår den till 1000 miljarder kronor. De stora skillnaderna i kalkyler vittnar i sig om osäkerhet och om vilka åtgärder som räknas med. När Boverket diskuterar kostnaderna för att åtgärda skador och bristande underhåll stannar för övrigt summan vid 65 plus minus 27 miljarder kronor. "De flesta skador och brister som registrerats är dock inte av allvarlig karaktär", skriver myndigheten.

Bilden av standarden i miljonprogrammen som satt sig på näthinnorna kommer från slumförvaltningar som den av SVT uppmärksammade i det slitna området med det vackra namnet Herrgården i Malmö. Hyresgästerna fajtades med mögel, kackerlackor och läckande toaletter och framför allt med en privatvärd någonstans i fjärran som girigt berikade sig på andras olycka.

Invånarna i områdena brukar dock i övrigt ha en betydligt mer positiv bild av sitt boende än den som sällan kör in till Ica eller Konsum på Dalbo. Herrgården i Malmö under tidigare ägare ger inte en representativ bild av bomiljön. Enligt socialdepartementets inventering är 15 av landets i vart fall 200 miljonprogramsområden i ett sådant skicka att statliga insatser är motiverade. Föreställningen av "slitna områden" ter sig också färgad av andra problem som kanske ter sig mer akuta på samhällets skuggsida; arbetslöshet, kriminalitet och svaga prestationer i skolan.

Boendesituationen ska naturligtvis inte separeras från andra frågor som rör barns uppväxtmiljöer. De lägenheter som skulle eliminera trångboddheten är i dag symboler för just trångboddhet. Bristen på egna rum skapar stress och försämrar skolresultaten när kvällstiden tillbringas under gatlyktans sken istället för läslampans. I lyftet av områdena ligger också andra åtgärder än sedvanligt underhåll. Ett områdes attraktivitet handlar som bekant inte bara om standarden utan också läge, kommunikationer och miljö, för att tala med stadsforskaren Jerker Söderlind.

Vem ska stå för notan? Privata fastighetsägare och kommunala bolag kan inte lägga sitt ansvar på staten. Det vore märkligt om privata värdar som under många år fått en avkastning på insatt kapital ska få omfattande subventioner för att finansiera ett normalt underhåll. Det vore också fel mot de bolag som skött sina åtaganden om andra - allmännyttiga - som inte avsatt hyresintäkter till renovering får omfattande statligt stöd.

Någon roll kan staten spela. Hyreshöjningar är svåra att driva igenom på grund av hyressättningssystemet, ett system som ter sig som en del av problemet. Stora hyreshöjningar i områden med hög arbetslöshet ter sig emellertid socialt oacceptabla och praktiskt ogenomförbara. Men varför inte börja med att luta sig mot Boverkets analyser istället för beskrivningarna från dem som av ekonomiska eller politiska skäl svartmålar programmen?