Svenska kyrkans gränslösa ihålighet
Inför årets Pride förklarade Svenska kyrkan i Malmö i en debattartikel att man bjuder in till ett samtal om polyamori. Det är kärleksrelationen mellan fler än två personer.
Författarna, två kvinnor verksamma i kyrkan, skriver (förenklat) att skilsmässa accepteras utan vidare, och att en sådan ju innebär en form av flersamhet eftersom folk söker nya partners. Varför har inte kyrkan velat närmat sig tresamhet? Kanske för att man inte vill uppfattas som att man förespråkar månggifte, spekulerar de.
De fick ett entusiastiskt svar av en kyrklig queerteolog (!) som menade att kyrkan måste driva det här hårdare än bara genom samtal och tillåta att polyamorösa får vigas till präster och diakoner. Men: ”Att en vigd medarbetare måste ställa upp på synen om att äktenskapet förenar två, och inte fler, personer ifrågasätter jag inte.”
Varför inte?
Svenska kyrkans samtidsanpassade relativism börjar bli absurd. Vad är det som hindrar någon av alla de här tre från att förespråka månggifte i kyrkan? Det är ju den ofrånkomliga slutsatsen av deras resonemang. Det skall samtalas så det förslår, inkluderas som bara den, men om man närmar sig frågan varför kyrkan inte vill kännas vid månggifte är det stopp. Inga argument. Inga teologiska resonemang. Bara stopp.
”Vad är det som hindrar någon av alla de här tre från att förespråka månggifte i kyrkan?”
Det börjar bli löjligt. ”Tron är att kärleken alltid är större. Kan det betyda att den också är omöjlig att begränsa och inte bör kontrolleras av normsystem som ibland kan upplevas både oreflekterade, rutinartade och stagnerade?”, skriver kvinnorna i Malmö. Och alla vet att de är långt ifrån ensamma i kyrkan om att torgföra den här linjen. Varför vill de inte vara intellektuellt hederliga och ta konsekvensen av vad de förespråkar?
Svenska politiker var också så här förut. ”Antalsneutral äktenskapsbildning” var jättefint tills personer med invandrarbakgrund tog sig för att praktisera det. Då vände alla liberaler och låtsades som om man aldrig förespråkat det där.
Men kyrkan håller på fortfarande. Frågan måste ju ställas; om man nu på allvar tycker att alla kärleksformer är värda uppskattning, varför i så fall inte tillåta mång- och kusingifte? Varför inte syskongifte? Varför inte bjuda in till samtal om varför just tvåsamhet och släktskap skall omgärdas av ”oreflekterade, rutinartade och stagnerade” normer?
Rimligtvis har ju kyrkan sedan länge mycket genomtänkta svar på det där. Om de svaren inte längre är giltiga är det väl bra om kyrkan redogör för det, och inte minst varför de inte längre är giltiga.
Något annat kan ju uppfattas som fegt.
