Sverige försvaras i Mali
På onsdagen noterade den franska tidningen Le Figaro något besviket att endast Estland och Tjeckien hörsammat den franska inbjudan till operation ”Task Force Takuba” i det afrikanska Sahelområdet. Bara timmar efter det att tidningen gått i tryck meddelades det från försvarshögkvarteret i Stockholm att ett deltagande planeras på uppdrag av regeringen.
Det handlar om en militär insats vid sidan av den större FN-missionen Minusma i Mali. Den franska armén bedriver i regionen sedan tidigare operation Barkhane med syftet att bekämpa den islamistiska terrorismen och förhindra vidare spridning mot Europa, Frankrike och Sverige.
Under den senaste tiden har den franska armén bytt doktrin. Insatserna har blivit mer offensiva. Fler soldater har skickats från Frankrike. Och nu planeras alltså insatsen Task Force Takuba (Insats Sabel) där operatörer från europeiska specialförband ska utbilda soldater från Mali för att stärka deras försvarsförmåga. Strid eller som det heter på specialförbandsspråk, direkt aktion, är inte det primära uppdraget.
Tiden är förbi då internationella insatser mättes i antalet blå hjälmar. Efterfrågan på den allra högsta kompetensen är i dag hög och till det hör militär utbildning av erfarna instruktörer. Den nya insatsen går hand i hand med FN-missionen. Samtidigt är FN-uppdrag minst sagt i odynamiska. Soldaterna i Mali kan inte agera utanför landets gränser, trots att regionens terrorister inte respekterar några landsgränser. Ska insatsen inte bli evig måste de lokala förmågorna byggas upp. Där har svenska förband erfarenhet och kunskap från inte minst den pågående utbildningsinsatsen i Irak.
Det kan tyckas förvånande att Peter Hultqvist och Ann Linde, i likhet med Anna Lindh under tidigt 2000-tal, ser positivt på för svenskt vidkommande mindre konventionella inslag när det gäller internationella insatser.
Den som läser Socialdemokraternas officiella formuleringar får en annan bild av de politiska intentionerna. ”FN-mandat”-brukar vara ett återkommande villkor för Socialdemokratin när trupp ska sändas utomlands.
Nu är instruktörerna liksom ”Afrikas gendarme”, Frankrike, inbjudna av de av terrorismen drabbade landet. Men om Margot Wallström ville stärka Sveriges roll i FN när truppen sändes till Mali ligger försvarsdepartementets ambition denna gång också i att lyfta det strategiska samarbetet med EU:s numera viktigaste militära makt. Försvarsminister Hultqvist själv besökte nyligen Mali tillsammans med sin franske kollega Florence Parli. Partnerskapet går i linje med regeringens ”ersättningspolitik” där avtal och samarbeten ingås med Natoländer för att stärka svensk säkerhet. Tanken är enkel: Ställer vi upp för Frankrike kan vi lättare räkna med stöd från Paris vid en konflikt i vårt område. Försvarsmakten har själv av resursskäl avrått från att delta i internationella uppdrag som inte bidrar till strategiska mål.
Som icke Natomedlem blir denna typ av samarbeten allt viktigare. Men det är en linje som rimmar illa med den bokstavliga tolkningen av den ”alliansfrihet” som är basen i regeringens officiella säkerhetspolitik. Distansen mellan säkerhetspolitikens högtidsord och det strategiska samarbetets verklighet blir med insatserna i Irak och – den än inte beslutade i - Mali än längre.
