Sverige låter sig låsas fast
Sverige skall inte söka medlemskap i Nato, slog hon ju fast. Det är illa nog. Sverige har inte ensamt det försvar som krävs för att freda landet mot rysk övermakt.
Att Finland gör en nyktrare bedömning än Sverige och förbereder marken för ett finskt medlemskap är uppenbart. Men det finns också en samförståndsallians mellan Finland och Sverige i säkerhetspolitiska frågor. Sverige bakbinder inte Finland med detta sitt nej, men tvingar i praktiken Finland att ta rollen som den part som överger förbundet.
Ställd inför frågan om ett finskt Nato-medlemskap skulle förändra analysen för svensk del svarar Andersson att det är ”en hypotetisk fråga”. Frågan viftas med andra ord helt enkelt bort.
Men än värre är hennes argument, att ett svenskt medlemskap skulle ”destabilisera läget” i regionen. Det var nog det sämsta tänkbara.
Det pågår ett krig i Europa. Ryssland har invaderat ett grannland och hotar öppet alla och envar. Tanken att ett sådant förhållande skulle bli än mindre stabilt, destabiliseras, av att Sverige söker sig till en försvarsunion är rent ut sagt löjlig.
Regeringens hållning innebär att Ryssland kan vrida och vända på svenskt säkerhetspolitiskt agerande efter behag. Detta eftersom man är destabilisator. Man skapar det förhållande som enligt Andersson förhindrar Sverige att söka medlemskap. Och så länge man vidmakthåller det förhållandet - inte minst genom att öppet hota Sverige och Finland med ”militära och politiska åtgärder”, som ju skedde härförleden – låser man fast Sverige.
Fast det riktiga sättet att uttrycka det är förstås att Sverige låter sig låsas fast. Man ger upp sin säkerhetspolitiska handlingssuveränitet.
”Man ger upp sin säkerhetspolitiska handlingssuveränitet.”
Inte ens i ett abstrakt sammanhang där kriget i Ukraina tänks bort håller Anderssons ”analys” måttet. Bringéus-utredningen, som tillsattes efter krav från oppositionen 2015 kom fram till att med Sverige som Natomedlem ”…skulle riskerna för ett oöverlagt handlande från Rysslands sida att minska”.
Svensk handlingsfrihet beskärs av Anderssons uttalande. I en framtida situation där Sverige faktiskt lämnar in en ansökan kan Ryssland hänvisa till hennes bedömning för att legitimera dessa eventuella ”politiska och militära” åtgärder. Åtgärder som Ryssland för övrigt näppeligen är förmöget till i just detta läge.
Sverige har i detta underkastat sig Rysslands problemformuleringsprivilegium. Frågan är om någon europeisk stat näst Belarus har lånat ut sig så pass till rysk maktdoktrin.
Det kanske var okunskap och nonchalans som spökade bakom Magdalena Anderssons ord. Det kanske var hänsynstagande till olika skikt inom hennes parti. I vilket fall som helst var det bedrövligt.
