Sverigeförhandlingen var feltänkt
Den avgående regeringen är också kritisk - och inte helt utan poäng. Infrastrukturplaneringen är långsiktig och här bryts en del ut ur ett mångårigt arbete. Men när det gäller investeringar på ett par hundra miljarder kronor borde en rimlig förutsättning vara att det finns en blocköverskridande samstämmighet. Moderaternas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas skepsis kommer inte som någon blixt från klar himmel. Klimatnyttan är låg med satsningen och enligt de beräkningar som vanligen använts när det gäller trafikekonomi lyser den samhällsekonomiska vinsten med sin frånvaro.
Ingen tvekan råder om att järnvägsförbindelserna mellan landets största städer behöver utvecklas. Det gäller också tvärförbindelser, det gäller järnvägen Stockholm-Oslo och det gäller norrländska banor som också är betydelsefulla för industrin. Om höghastighetstågen går på 300 miljarder tränger den dock ut både underhåll och andra relevanta satsningar.
När höghastighetsidén på allvar lanserades av dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt var förutsättningarna andra. Banorna skulle betalas med en skatt på kommersiella fastigheter baserade på den värdeökning som järnvägen skulle medföra. Tanken dömdes snart ut och den kostnad på någon miljard per mil som tidigt omnämndes visade sig vara en grov underdrift.
Inledningsvis talades det lika mycket i ”Sverigeförhandlingen” om nya bostäder som stationer. Det handlade om att öka utbudet av mark. Och att bygga bort bostadsbristen.
”Varför staten skulle övertyga Småländska kommuner att bygga bostäder är dock inte lika klart.”
Varför staten skulle övertyga Småländska kommuner att bygga bostäder är dock inte lika klart. Statskontoret som ställer sig positivt till förhandlingsmetoden tar också upp att den normala planprocessen - detaljplanering och samrådsförfarande med sakägare - tar vid först efter det att avtalen med staten undertecknats. Det är ett ovanifrånperspektiv i synen på bostadsbyggande och exploatering som inte riktigt rimmar med principen om kommunalt självstyre.
Kommuner som Värnamo och Tranås har också undertecknat avtal med staten. När staten erbjuder tågstopp skulle kommunerna bygga bostäder.
Kopplingen mellan nya bostäder och tågstopp är minst sagt långsökt. Att kommunerna direkt styr över bostadsproduktion är också något av en illusion. Vem skulle bygga de 1770-bostäderna som Värnamo kommun utlovat om privata aktörer säger nej?
Nu lär också Värnamo och en rad andra kommuner längs de tänkta nya banvallarna kräva kompensation från statens sida. Med viss rätt, får man säga.
Om Värnamo å sin sida inte hade uppfyllt avtalet med staten skulle kommunen ha fått vänta en längre tid på att få tillbaka en förskottsinbetalning. Det fanns alltså sanktioner mot avtalsbrott inskrivna i kontraktet med staten och då är det logiskt att krav riktas mot staten. Förhandlingsmodellen måste nog faktiskt omförhandlas inför nya stora statliga projekt. Och då bör också satsningarna ske med någon form av samförstånd över blockgränsen.
