Taikonauternas tid kommen?
Taikonaut är den kinesiska motsvarigheten till amerikanska astronaut och ryska kosmonaut. Om allt går som planerat skickas tre sådana ut i rymden nu på torsdag morgon. Kina sköt upp taikonauter för fem år sedan också men det var en värld där Kina inte hade dagens muskler. Det som händer nu har en helt annan laddning.
Nu gör man, som rymdforskaren Brad Tucker uttrycker det, allt på en gång. Man har redan landat sonder på både Mars och månen, och man håller på att bygga en egen rymdstation, Tiangong. Det är det de tre taikonauterna skall sysselsättas med. Man storsatsar över huvud taget på utbildning och forskning på området.
Anledningen till att man vill ha en egen rymdstation är dels att USA stänger Kina ute från den internationella stationen ISS och dels att man hur som helst vill demonstrera att man är jämbördig med USA också i det här avseendet.
Nog speglar det livet på den gröna jord alltid.
En del tycker kanske att det är kul och spännande att ännu ett land mäktar med att bidra till människans steg ut i kosmos. Andra tycker kanske att det bara är ”rättvist” att andra än USA och Ryssland tar plats i rymden på egna villkor. Båda hållningarna kan på sitt sätt ha fog för sig. Men det centrala i den utveckling vi nu ser handlar om något helt annat. Det handlar om konfliktlinjer som helt enkelt dras vidare ut i rymden.
”Det handlar om konfliktlinjer som helt enkelt dras vidare ut i rymden.”
Speciellt frågan om månen kan komma att bli spännande men inte på ett trevligt sätt. Det kan bli ett traumatiskt ämne i internationella relationer. Månen är en fråga om resurser och vem som etablerar dominans först och därmed får en strategisk nyckelroll kan komma att bero på vem som är militärt starkast. När européerna började ta främmande landsdelar i anspråk under senmedeltiden kunde påven fungera som överdomare kring äganderätten. Något sådant lär det inte bli fråga om i framtiden.
Till bilden kan läggas det faktum att ISS inte har sin framtid tryggad. USA lär i och för sig ta nya tag, men i teorin kan Kina vara det enda landet med en aktiv rymdstation om några år.
Man gör klokt i att se krasst på detta. Det är inte ”mänskligheten” som erövrar rymden som det romantiskt brukar återges i science fiction-berättelser. Det är olika delar av denna mänsklighet som sin vana trogen färdas mot nya upptäckter i bitter rivalitet med varandra.
