Terroristflagga i demokratins hjärta
Det är inte lämpligt att en riksdagsledamot poserar med en terroristklassad organisations flagga i Almedalen. Vänsterpartiets Daniel Riazat valde att göra det ändå. PKK är en kurdisk organisation som med vapen i hand utfört dåd riktade mot den turkiska staten för att bryta loss territorier ur den. Terroriststämpeln är Turkiets, EU:s och Sveriges. Det finns andra kurdiska partier och organisationer som inte kopplas till politiskt våld (andra vänsterpartister bar deras flaggor bredvid Riazat) som man hade kunnat vifta med.
Antingen är det en bagatell vilken flagga som används för att representera kurdernas kamp eller så spelar det roll. Stödet för ett självständigt Kurdistan har en lång historia inom svensk vänster. Man brukar lyfta fram västliga länders skuld till att Kurdistan aldrig blev en självständig nation efter det osmanska rikets kollaps. Strategiska överväganden ledde till att nationsgränserna går mitt genom kurdernas områden.
Denna koloniala skuld, och det faktum att man räknar med att det bor cirka hundratusen kurder i Sverige, gör att frågan inte går att ignorera. Det skulle bli ett allt för stort sår i den egna självbilden. Det som i militära sammanhang kallas moral injury, alltså en skada på samvetet. Om man är van att tänka i termer av maktordning går det inte att vara tyst när Socialdemokraterna tar sin hand från offret för kolonialt förtryck åt förtryckaren.
Vänsterpartiets ordförande Nooshi Dadgostar måste hantera sina riksdagsledamöters aktion. Parlamentarismen är mer än ett verktyg för att nå sina politiska mål. Partiet är det riksdagsparti i Sverige som har haft allra svårast för att erkänna denna demokratins grundsats. Under hela nittonhundratalet har Vänsterpartiet haft en motbjudande acceptans för politiskt våld och diktaturer. Daniel Riazats tilltag i Almedalen var ett jippo för att driva att PKK:s politiska våld är legitimt. Det måste fördömas av partiledningen.
Men flaggan riktades också mot utrikesminister Ann Linde som under många år upprätthållit goda kontakter med kurdiska politiker men som nu ansvarat för avtalet med de eftergifter som gjort Turkiet villigt att släppa fram Sveriges Nato-ansökan. Så sent som hösten 2020 motionerade femton Socialdemokrater i riksdagen om en beskrivning till utrikesutskottet där man redogjorde för kurdernas historia och nuvarande situation. Även i det partiet finns ett engagemang som förväntar sig en lösning på situationen.
Den socialdemokratiska regeringen och utrikesminister Ann Linde kommer inte kunna ignorera frågan om Turkiets krav på utlämningar av kurder från Sverige. I den tystnad som nu råder ryms en förhoppning om att avtalet är till för att blidka och inte för att verkställas. Men frågan om Kurdistan berör kärnvärden för den svenska västern och måste få ett tydligt svar. Men regeringen och Sverige har inget att vinna på att det svaret uttalas innan Nato-ansökan är färdig. Det gav Vänsterpartiet en stor möjlighet att vinna väljare, men först efter att man brutit den egna tystnaden kring politiskt våld.
