Till sophögen med Twitter
Många tycker nog att det där låter bra och ansvarsfullt. Men som i alla fall när det gäller synen på en objektiv verklighet blir det mer komplicerat när man tänker efter. Och rent av hotfullt när man ser de klarare konturerna av vad Twitter faktiskt är för något.
Twitter är till sin natur en allmänning. Men det är en allmänning där de aktiva inte kan utkräva ansvar eller transparens av ägarna. Genom åren har det blivit uppenbart hur företagets kontrollanter haft dubbla standarder när de hävdat uppförandekoder som motiv för att stänga ned olika konton, och hur framför allt progressiva användare haft privilegier i detta.
Reglerna för allmänningens användande är helt enkelt godtyckliga. Det finns ingen anledning att ha förtroende för Twitters förmenta vilja till renhållning.
”Hur inläggen har delats kommer också att granskas, liksom om innehållet kan påverka säkerheten för allmänheten, eller orsaka allvarlig fara för någon eller några”, meddelas. Det låter också bra. Folk vräker ur sig uppmaningar till självmord likaväl som kanske värre saker.
Men problemet är detsamma där. Vem äger definitionen av fara? Idag ansätts västvärlden av den sociala farsot enligt vilken faran definieras subjektivt. Från anglosaxiska universitet strömmar budet att åsiktsskillnader kan framkalla rädsla, och att det är de som förklarar sig rädd (eller förstås kränkt) som automatiskt äger begreppet. Och det är företrädare för denna postmodernt västliga attityd som styr Twitter, hur gärna de än vill framställa sig som kulturellt ”rena” kosmopoliter.
Twitters vd Jack Dorsey har i ett uppmärksammat framträdande (han i och för sig skall ha eloge för) i Joe Rogans podcast tvingats rannsaka sig ställd inför påståendet att det han själv råkar se som normalt, till exempel uppfattningen att könet är flytande, inte alls behöver vara antitesen till extremism. Precis som att följdverkningen av den uppfattningen blivit att just högerkonton har stängts ned i alldeles oproportionelig mängd. Men det var och är Twitters gällande attityd.
Vem tror att det ”team” de nu tillsätter kommer att ha andra ideologisk utgångspunkter än de som hittills varit vägledande för Twitters policy? Det team som skall ta ställning till i grunden godtyckliga frågor av vad som må vara alltför förvrängt åt det ena eller andra politiska hållet.
Problemet med Twitter är inte främst att det är en kittel av falsk information. Alla arenor där folk samlas för att ha kontakt kommer att vara det. Problemet är att Twitter driver fram en hätsk atmosfär som tenderar att ta fram det sämsta hos de aktiva, och att den tendensen bara verkar ha förstärkts under åren.
Svaret på det kan inte vara att tillerkänna Silicon Valleys småpåvar ännu mer godtycklig makt över information och kommunikation. Svaret bör ligga på ett helt annat plan, i första hand i etablerandet av en ny plattform, eller nätverk av plattformar, som förpassar Twitter till den tekniska sophögen.
