Tillitens baksida
De har alltså inte levt upp till förväntningarna. En av klinikerna har visat sig dra ut tänder som redan saknades hos patienterna. En procedur som genererat ordentlig ersättning från det statliga systemet och krävt grundlig kontroll för att genomskåda.
Tillit har varit ett nyckelord inte bara i det svenska samhället utan även i förvaltningen. Tjänstemän har fått stort förtroende att utforma en verksamhet som ansetts hålla sådan kvalitet att bara en mindre andel av dem har partikoppling och byts ut i samband med regeringsskiften. Tidigare i våras sjösattes en riktig fullriggare till utredning som skall omstöpa förvaltningskulturen för att tilliten återigen, efter år av närgången utvärdering, skall bli ledord i statsförvaltningen. Tanken är att främja en kultur av självständig utveckling av verksamheterna.
Och visst verkar det finnas ett sådant behov. De senaste åren har det visat sig att tilliten blivit mycket dyr, trots att den förväntas vara billigare än alternativet. Tandvårdsstödet och assistansersättningen är två delar av välfärden som präglats av otillfredsställande kontroll. Följden har blivit att oseriösa och kriminella aktörer hittat sätt att bryta loss stora summor pengar från välfärden.
Ett annat exempel är Pensionsmyndighetens efterlevandestöd. Det var först 2017 som det uppdagades att ensamkommande barn, när de fått uppehållstillstånd, kunde ansöka om två års retroaktiv ersättning för en avliden förälder samtidigt som myndigheten inte förväntade sig mer än att barnet på heder och samvete intygade att föräldern faktiskt var avliden. Ett antal länder ansågs ha så dåliga register att man hellre litade på att unga personer utan koppling till Sverige talade sanning, samtidigt som ganska stora summor låg i den andra vågskålen.
I en promemoria från Socialdepartementet föreslogs att retroaktiviteten skulle ändras till att bara gälla en månad efter förälderns död, vilket regeringen också gjorde. Bakgrunden var att:
”Under de senaste åren har det skett en oförutsedd kraftig ökning av antalet beviljade efterlevandestöd till barn och framför allt en ökning av retroaktivt utbetalt efterlevandestöd för den grupp där ansökan krävs.”
Det är alltså personer vars föräldrar inte finns i svensk folkbokföring som behöver ansöka om stödet. Den moderate riksdagsledamoten Jan Ericson fick 2019 fram uppgifter från riksdagens utredningstjänst som visade att den kraftiga ökningen var en fördubbling mellan åren 2013 och 2018 och att det under en tioårsperiod betalats ut över en miljard kronor till utrikesfödda barn, huvudsakligen till barn som inte gjort mer än lova på heder och samvete.
Kanske hade situationen sett annorlunda ut om den svenska förvaltningen präglats mer av tillit. Om det funnits en kultur av att anställda uppmuntras söka efter förbättringar i verksamheten. Den där fördubblingen på fem år lär ju ha märkts av tidigare än 2017. Kanske hade en mer tillitsfull arbetsmiljö också inneburit att andra myndigheter kunnat göra analogitolkningar av skeenden när man upptäckt att det på ett område funnits incitamentsstrukturer som ställer, för vissa, orimliga krav på självbehärskning.
I potten ligger förstås tilliten till välfärdssystemet i stort: blir läckorna för stora kommer människor att ifrågasätta meningen med att avstå uppemot halva lönen för att finansiera verksamheten.
