Trend, tro och tradition

Ledare Artikeln publicerades

För Svenska kyrkan kom en god och en dålig nyhet strax efter årsskiftet.

Den dåliga: Medlemstappet fortsätter.

Den goda: Tappet verkar avta. Förra året lämnade 59 000 personer Svenska kyrkan. Det var 10 000 färre än året innan. Och nästan 40 000 och 30 000 färre än 2017 och 2016. Frågan är om det är ett trendbrott som bör förstås utifrån bland annat en ökad tilltro till kristna värderingar eller om senare 2019 visar sig vara ett hack i kurvan.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Men samtidigt ses också nya trender i utträdena. Sveriges Radio rapporterade i höstas om att medlemskapet allt oftare ”delas” mellan gifta par. Den med högst inkomst – vanligen mannen – skriver under utträdesblanketten medan kvinnan står kvar för att åtnjuta medlemskapets formella fördelar.

De är för övrigt inte så många. En missionerande och öppen kyrka inkluderar inte icke-medlemmar till de flesta av sina aktiviteter. Det ligger liksom i själva saken att vara ett trossamfund. Det missionerande uppdraget ligger för övrigt inte bara i kyrkan egen självförståelse utan är dessutom fortfarande reglerat i lag. Trossamfundet ska därutöver vara en öppen folkkyrka och den ska står det bedriva verksamhet över hela landet.

Medlemskapet är således förknippat med ett fåtal rättigheter. Därför är det mer av en solidaritets och gemenskapshandling. Vilket passar dåligt in i vår tid av kortsiktig intressemaximering.

Det är också symptomatiskt att den högavlönade i parrelationen väljer att lämna medan den med lägre inkomst väljer att betala en del av sin. I församlingslivet finns sedan länge en dominans av kvinnor, äldre och barn. Det kan bland annat förstås mot bakgrund av att det är grupper som historiskt varit i extra stort behov av gemenskap och solidaritet.

Men att tappet avtar är betydelsefullt för kyrkans framtid. Inte i någon obetydlig utsträckning har utträdena varit en protest mot Svenska kyrkans ledning. När Sveriges kristna råd ger ett Martin Luther Kings pris till en extremistisk grupp som Extinction Rebellion väcks inte obefogad vrede hos medlemmar på landsbygden för att ta det allra senaste exemplet.

Sveriges största medlemsorganisation har visserligen inte sett kraften och förstått orsakerna bakom tappet. Men ”exit” drabbar i låg eller ingen utsträckning måltavlorna för kritiken. Det är det diakonala arbetet med utsatta barn och äldre som istället får mindre resurser. Det är Sjukhuskyrkans resurser som prövas. Neddragningar sker på det kyrkomusikaliska arbetet som är basen för Sveriges musikaliska liv. Det unika kulturarvet skadas. Församlingarna som är den centrala nivån försvagas, medan den nationella nivån jobbar vidare.

All statistik är faktiskt inte så dyster som det ibland beskrivs. Att dopfrekvensen sjunker är ingen nyhet. I Sverige döps 4 av tio födda barn. Men mer relevant, av dem som har minst en förälder som är medlem i Svenska kyrkan döps 65 procent. I Växjö stift 75 procent och i Växjö domkyrkoförsamling 68 procent. I Alvesta uppgår ifrån till 90 procent. I Tingsryd till 80 procent.

Det är Svenska kyrkan - som när det gäller mycket av sin verksamhet - minst sagt dåliga på att kommunicera.