Trump - efter eliternas uppror

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Pablo Martinez Monsivais

För precis ett år sedan tog den briljante högerdebattören och Trumpkritikern Peggy Noonan till det dramatiska begreppet ”de oskyddade” när hon försökte förstå energin i stödet för Trump och liknande populism. De oskyddade är de som lever i den faktiska verklighet som påverkas av "de skyddade", makthavarna. Dessa lever just skyddade från konsekvenserna av sina beslut, främst inom rättsväsende, migrationspolicys och utbildning.

”Jag vet inte om de skyddade inser hur betydande det här skeendet är, eller deras egen roll i det (fritt översatt)”, skrev hon. I samma artikel förutspådde hon Brexit.

Det hade nog historikerprofessorn Christopher Lasch också gjort. Lasch hann under sin långa akademiska karriär inte bara företa en drastisk personlig omvändelse från nymarxism till konservatism utan också skriva in sig bland de främsta samtidsuttolkarna. Mest uppmärksammad blev han dock för sin bok Eliternas uppror och sveket mot demokratin (SNS förlag 1996) som gavs ut två år efter hans död. Där beskrevs de processer möjliggjort dagens amerikanske president.

1996 studsade man till: Eliternas uppror? Hur går det till? Det är väl folket som gör uppror? Men Lasch visar att uppror också kan vara en icke-handling.

Laschs elit är framför allt förstås ekonomisk men också politisk, akademisk och kulturell. Det är de som sitter högst uppe i hierarkierna och tar självklar plats i fonder, styrelser och stiftelser. De åker kors och tvärs över jorden och träffas på kongresser, konferenser, årsmöten och event. De njuter globaliseringens alla fördelar ekonomiskt och kulturellt och har ungefär samma värderingar även om de själva inte skulle medge det.

Det är framför allt inte de som ser sina jobb gå förlorade till lågproduktionsländer och som har barn i problemskolor, de som antas ta nödvändigt socialt och ekonomiskt stryk under det att globaliseringen gör det bättre – på ett statistiskt plan.

Mönstret är inte nytt. Europas elit bestod förut av adeln. Kosmopolitisk, invecklad i sammansatta familjeband över riksgränserna och med gemensamma koder, intressen och livsstilar. Den svensk-finska aristokratin fann sig till exempel rätt väl tillrätta som ryska undersåtar efter den svenska förlusten 1809. Deras privilegierade och möjlighetsrika liv fortsatte ungefär som vanligt. Men för den allmoge som var bunden till jorden var insatserna betydligt högre.

Det nya ligger i den globala frikopplingen. I dag har eliterna ännu mer resurser, ännu mer möjligheter och – viktigast: de känner ännu mindre nationell förankring än vad den förmoderna adeln gjorde. Att adelskap förpliktigar, noblesse oblige, var förr en levande tanke även hos adeln själv. Men idag, då eliten dels inte vill kännas vid att den är en elit och dels inte vill kännas vid ett band till något specifikt samhälle – nation – som den skulle ha en förpliktelse emot, då har den lösgjort sig från vanliga människors verklighet. Då har eliten gjort uppror.

Eliten vill till exempel inte höra talas om hårda tag mot brott. Istället repeterar den att kriminalitet måste bekämpas förebyggande och eftervårdande. Man vill inte smutsa ned händerna med sådana sjaskigheter som tuffa polisingripanden och kännbara fängelsestraff. Det solkar på ett störande sätt bilden att samhället alltid blir tryggare med progressiva reformer.

Man vill heller inte höra att viss brottslighet skulle vara etniskt diversifierad, för det bryter mot idén om det rena bladets individ, den på vilket det liberala samhällskontraktets bläck alltid förutsätts vara det första som torkar in.

Eliten ser på folket med distans, men i värsta fall med förakt. Tydligt fick det uttryck än när Hillary Clinton leende kallade sin motkandidat Trumps sympatisörer för ”deplorables” (ung. beklagliga, bedrövliga). Detta alltså från den kandidat som skulle företräda amerikansk arbetarklass. Hon bad sedan om ursäkt men skadan var gjord.

Det är i det ljuset man skall se Stefan Löfvens drag att strunta i årets Almedalsvecka. Den är lite för… elitistisk.

Någon talade om det lyckliga äktenskapet som är mellan den klassiska arbetarvänstern och den moderna kulturradikala vänstern. Snarare har relationen varit av skräckfilmskaraktär: En politiskt korrekt vänster som hållit arbetarna inlåsta i källaren och leende fortsatt att språkas vid över det rättvisemärkta vinet utan att låtsas om de dova ljuden där nedifrån.

I och med Brexit, i och med Trump, i och med politiska omskakningar i en mängd europeiska länder, bryter sig nu det här källarfolket fritt. De är inte på gott humör och inte upplagda för finstämda samtal. De tar sin revansch i politiken, men sannerligen inte på det sätt den etablerade vänstern har tänkt sig.

Men återigen, det är inte bara är ett slags finvänster som utgör eliten. Den antitraditionalistiska liberala högern, i mångt och mycket ett barn av sextioåttarörelsen, gör det också. Liksom massan av platt värderingslösa styrelseproffs. Alla dessa träffas otvunget på flygplatsen; det gemensamma liberala sällskapsrummet där man redan kan känna det lilla förväntansfulla pirret innan man lättar från marken och lämnar allt annat nedanför sig.

Allt det här är förstås hårdraget. Men det är för att göra det tydligt. Vi ser inte det fascistiska trettiotalet komma i repris vilket många ofta vill förenkla det till. Utvecklingen är utan tvekan oroande men den är också ny, för vi har inte haft ett elituppror på det här sättet förut.

Christopher Lasch är död. Han hade behövts för att hjälpa oss idag.