Tvingad odödlighet
Nu har nog vågorna lagt sig tillräckligt för att man skall kunna kommentera turerna kring Zlatanstatyn i Malmö. Det har varit en pinsam historia från början till denna tidpunkt. Vi har knappast sett slutet ännu. Ett tusental personer har samlats kring åsikten att statyn borde flyttas som svar på att fotbollsstjärnan köpt in sig som storägare i den rivaliserande fotbollsklubben Hammarby IF.
Det är riskabelt att resa en staty över en levande person. Särskilt en person som befinner sig mitt livet och gjort sig känd för att gå sin egen väg. Zlatan Ibrahimovic är också en av de få utvalda som samhället enats kring skall få ha både tid, pengar och ork. De flesta får genom livets skiften enbart uppleva två åt gången av de tre storheterna. Det innebär ett handlingsutrymme utöver det vanliga.
Men vi vill inte vänta med hyllningarna tills bragderna är över, i hamn. Att gjuta någons bild i brons är en dyr och svår process men resultatet blir bestående. Världens äldsta bronsstaty är den cirka fyratusen år gamla dansande flickan från Mohenjo-daro vid floden Indus.
Det är sällan man får så tydliga exempel på att vi glömt gamla pålitliga sanningar, ordstävens motsvarighet till bronsstatyer:
”Fä dör, fränder dö, även själv skiljes du hädan, men ett vet jag, som aldrig dör, domen över död man.”
Orden från Eddan kan nämligen också läsas som en påminnelse om att mycket han hända så länge någon är livet, att bollen är rund. Ibrahimovic lär fortsätta att vara en kontroversiell person ett tag till. Och det är inte där skon klämmer, det råder delade meningar om många som står staty. Problemet är otåligheten.
Det är oklokt att resa en staty över någon som inte är färdig med sin insats. Men det är förstås också djupt ovärdigt att kräva att den skall tas ned eller flyttas på grund av en småsak: att placera pengar i en verksamhet. Alla som älskar Malmö och Zlatan men nu känner sig svikna behöver se över sina förväntningar. I tider av oligarker och icke-demokratiska stater som ägare till europeiska fotbollsklubbar är det ett välkommet avbrott att en storspelare, fri att göra vad han vill, ger sig in i matchen och satsar på ett svenskt lag. Kanske borde han respektera sin hemstad mer, men kräver vi fortfarande sådant av våra hjältar? Eller kommer de kraven först när de gjutits i brons?
Mitt i denna pinsamma rör finns ytterligare en person. Konstnären Peter Linde som i likhet med Zlatan Ibrahimovic lagt år och decennier på att förvalta och förfina sina talanger. Som bronsskulptör har han förmåga att fånga en persons karaktär och bevara den i årtusenden. Det är uppenbarligen en förmåga som vi tar för lätt på. De som beställer konstverk, både privata och offentliga, måste tänka i längre tidsrymder än idag.
Zlatan kommer säkert vara värd en staty. Om tvåtusen år kommer man kanske återfinna den och dra slutsatsen att detta måste ha varit en spektakulär person, eller till och med, att det inte föreställer en specifik person utan en arketyp. Någon som likt boxaren från Quirinalen lämnat det privata uttrycket bakom sig för att istället inspirera oberoende av seklernas och omständigheternas skiften. Zlatan kan mycket väl bli odödlig, men det går inte att tvinga fram.
